hittarecept.se
Follow on Bloglovin
0 Läs mer >>

Jag har haft känslan inom mig länge nu, den har vuxit med tiden, pickat på min uppmärksamhet. Skriv Jonna, skriv, säger den. Det är så många år sedan jag skrev om mina känslor, delade mina tankar på detta sätt. Det känns lite läskigt, utlämnande, men också välbekant, och framförallt välbehövligt.

 

För varje ord jag skriver lossnat något inom mig, för varje mening som kommer ur mig så släpper en tyngd från mina axlar, för varje stycke så får jag en insikt. Jag inser nu hur innerligt mycket jag saknat detta, det är en sådan stor del av mig som inte kunnat vara jag under så lång tid. Jag har varit så vilsen. Jag har vandrat runt i snårig skog utan en kompass. Men nu, nu har jag kommit till huvudstigen igen. Lite ärrad, lite trött, men ändå så känner jag mig själv igen, jag är Jonna igen. Jag kan känna vinden i mitt hår, solskenet mot min hud, känna gruset knastra mot mina fötter. Så många känslor man kan känna, så många tankar man kan tänka. Så mycket man kan vända och vrida på saker. Men att läka tar tid. Att se saker och ting i nya ljus tar tid. Och det är just det jag behöver nu, tid. Tid att landa. Tid att hitta mig själv igen, bit för bit. Tid till att göra saker jag mår bra av. Till att vara den bästa mamman jag kan vara. Tid för att lära mig sätta gränser. Till att våga drömma igen. Tid till att landa i att livet inte blev som jag tänkt mig. Till att känna alla känslor.  

 

Jag tror att livet ger oss många lärdomar, och jag lär mig en flera just nu. Hur vill jag må? Hur vill jag att min vardag ska se ut? Vilka personer ska jag bjuda in i mitt liv och inte? Vad längtar jag efter? Vad gör mig lycklig?  

 

Nu är en tid för mig att lyssna in svaren. Nu är en tid för mig att bygga något starkt att stå på. Att vara den Jonna jag vill vara, vara mig själv i alla de färger som är jag.  

 

 

 
 
 
 

Tid

0 Läs mer >>
Första dagen på veckan. Det är i början av september och jag huttrar till åt kylan i rummet. Tänker att det börjar bli höst. Sommaren börjar släppa efter nu.
 
Det är en sådan dag som jag mest känner för att vara ensam. Jag stänger stundtals min dörr på jobbet även när jag inte har patient. Jag är mer tyst på fikan och lunchen. Låter min bok fånga min uppmärksamhet när jag sitter i fikarummet. Ser ingen annan, lägger inte märke till vem som går in eller ut.
 
Sätter mig i rummet och skriver jouralanteckningar. Kollar ibland ut och ser folk passerar på gatan. Undrar vart de är på väg. Vilka de är. Vad de drömmer om. Om de är lyckliga. Man kan se ganska så tydligt hur en person mår genom att se hur de går och rör sig.
 
Ser en äldre kvinna med rött glansigt hår och rynkig hud som liksom glimmar. Hon går på ett smidigt sätt av cykeln vid blomsteraffären och ta en bunt med färgglada roser i handen. Hon luktar på dem, ler och går in. Jag tänker att hon ser lycklig ut. 
 
Ser två byggarbetare lägga om fasaden på en gammal lägenhet. De ser trötta ut. Glimmar liksom inte på samma sätt. Jag hör inte genom väggarna, men de verkar inte prata alls med varandra. De har båda något krökta ryggar och liksom släpar benen fram när de går. Undrar om de är lyckliga - eller om de bara har en dålig dag. 
 
Tänker på mig själv. Att jag de flesta dagar är väldigt social och har mycket energi. Tänker att det är stor skillnad från idag, när jag är tyst och tankespridd. Tänker det är bra att lyssna på kroppen och på hur dagsformen är. Tänker på hur viktigt det är att lyssna på sin sinnesstämning och inte låtas vara "som vanligt". Tänker att jag lärt mig det med tiden.
 
Trots att jag känner mig något mer energilös idag så påpekade en patient att hon ser stor skillnad på mig nu från när hon träffade mig för ett år sedan. Hon sa att jag var mer rakryggad och lyser. Att jag såg ut att veta vem jag var. Jag log och sa "tack". Log hela vägen hem. Tänker på att min grund förändrats, blivit starkare, säkrare. 
 
 
 
Tänker på att en nyckel till lycka måste vara att lyssna på sig sjäv. Att vara lyhörd till sina egna känslor och viljor. Att våga följa de drömmar och mål man har. Tänker på hur bra det känns när jag skriver. Tänker att jag växer på insidan efter varje ord jag skriver. 

Tänker på att olycklighet ofta kommer när man inte lyssnar på sig själv. När man ger mer än man får. När man gör saker man inte vill. När man inte tror på sig själv. 
 
Vi har möte på jobbet. Pratar om hur många akuttider som går åt till de med psykisk ohälsa. Åt sjukskrivningar. Ångest. Stress. Att det kryper ner i åldrarna. Hur ska vi hinna med alla? Jag känner en klump i magen. En oro. Hur kommer det se ut om 5 år? Om 10 år? Om jag får barn, kommer de också hamna där? I väntrummet hos doktorn? Få seratonin utskrivet? 

Jag tänker att samhället är sjukt. Det är samhället som är sjukt, inte vi som är sjuka. Det är samhället som gör oss sjuka med alla den press det lägger på oss. Tänker att det viktigaste jag kan göra som individ är att bygga en stark grund. Att lyssna på mig själv. Att våga prova nya saker och utvecklas, att våga säga nej till när jag inte har energi till det. Att våga vara den skämtsamma energifyllda Jonna när jag känner för det och dem mer tysta tankespridda Jonna när min kropp och sinne kräver det. Att lära mig lyssna på sin kropp och sitt sinne och följa det man känner. Tänker att jag kommit en bra bit på vägen. 

Tänker.

0 Läs mer >>
Det är lördag och tidig kväll. Jag går längs Lunds gator, osminkad och runt mig har jag på mig min svarta, något förstora regnjacka. Jag gillar att armarna är för långa, för då kan jag dra tyget längs fingrarna när jag går. Mina steg är till en början något osäkra, jag kan inte riktigt bestämma mig vart jag ska gå. Efter ett tag bestämmer jag mig för grönområdet bakom Klostergården. Det är fortfarande ljust och solen tittar fram då och då bakom molnen. Sommaren har fortfarande övertaget med sina sista andetag. Jag går förbi ungdomar i gäng vid Mejeriet. Några ser ut som nollor på väg till någon som troligtvis är en förfest. Jag ler och tänker tillbaka till när jag var i samma situation för fyra och ett halvt år sedan. Att vara ny i en helt ny stad. Pirret i magen, alla nya människor, studentfester i korridorer och sittningar på nationer. En helt ny värld där och då. Jag glädjes för att jag varit med om de känslorna, jag saknar inte riktigt det - men uppskattar att ta fram dem från mitt minne då och då.

 

Jag går förbi medelålders personer som cyklar förbi mig, många av dem uppklädda, sminkade och fixade. Jag promenerar förbi människor i olika stadier i livet, men de flesta har något gemensamt - de är på väg till en fest, middag eller någon tillställning denna lördagskväll. Jag känner kontrasterna mellan dem och mig själv som går där och kan klia mig i ögonen utan att mascaran lämnar svarta ränder efter sig. Jag har fått upp farten nu och jag känner hur hjärtat pumpar snabbare och mina lungor drar in mer syre för varje andetag. På något sätt känner jag mig mer levande när kroppen får jobba mer. Jag vill bort från alla människor, in till grönskan och lugnet. Idag är en sådan dag som jag behöver det extra mycket. När jag kommer in i dungen känner jag hur axlarna sjunker ner och hur huvudet känns lättare och tankarna klarare. 

 

 
 

 Jag tänker på hur konstigt det är livet förändras med tiden. Hur vissa personer försvinner och hur nya kommer in. Hur intressen förändras och nya varor och rutiner kan smyga sig in. Hur man kan längta efter något man aldrig tidigare längtat efter och hur vissa saker som tidigare betytt så mycket nu är oväsentliga. Jag tänker att det är fint på något sätt. Att man kan se tillbaka och se kontraster. Hur situationer, kunskap och lärdomar kan förändra en. Att allting inte bara är svart och vitt som Jonna sjutton år kände - utan att det kan vara flera olika nyanser däremellan. Jag tänker på att jag för fyra och ett halvt år sedan hade haft panik över att ha en lördag planlös, medan jag idag njuter till max av att ägna denna lördag till att göra bara det jag vill göra. Jag tänker på hur mer säker jag är i mig själv, hur jag lärt känna mig själv och därigenom förstått mitt eget värde och vet bättre vad jag förtjänar och vill ha. Det känns stabilt och pålitligt.

 
Jag gillar känslan av att framtiden är oviss, oskriven. Jag gillar att sätta upp mål för mig själv för att utvecklas, det känns som en tjänst till mitt framtida jag. Mitt mål detta året har varit att hitta något eget i Lund. Mina steg går genom en hästgård, in till en skog på väg tillbaka till Stadsparken där min alldeles egna lägenhet är belägen i närheten. Jag har äntligen landat på riktigt och jag trivs så otroligt bra. Jag tror att det är bra att prova saker man funderat på länge men inte vågat av en eller annan anledning. Att utmana sig själv. Jag känner att jag ikväll vill göra just detta. När jag låser upp ytterdörren har jag bestämt mig. Jag tar fram min macbook. Slår in adressen och tycker på "boka". 
 

Yoga, nu ska jag ge dig en chans på riktigt.  

 

 

Alla nyanser

0 Läs mer >>
Jag har krupit ner i nedersta sängen av den ena våningsängen i stugan. Av vår roadtrip på totalt tio dagar har vi nu anlänt till resans sista anhalt - Ullared. Vi har nu betat av Falun, Östersund, Bollnäs, Gävle och Karlstad. Jag skrivit, läst och spenderat åtskiljda timmar i bilen av att bara tänka och vara. Och såklart har jag sett, beskådat och förundrats av Sveriges fina natur och varierande landskap. Det var länge sedan jag hade så mycket tid till att tänka - och bara vara och jag märker att denna tid för detta har varit välbehövligt för att göra just detta. 

Jag har känt mig glad, inspirerad, pigg och motiverad - men också trött, stundtals ensam, lite förvirrad och kluven. Jag har vågat känna alla känslor och se dem som en del av mig som behövt komma till ytan och låtit sig bli påminda. 
 
Det som få ta mest plats av mina tankar är kärlek. Jag har kärlek till överflöd i mitt liv. Jag har otroligt nära vänner som jag uppskattar väldgt mycket. Jag har en bra familj och världens bästa hund. Det finns mycket jag uppskattar i mitt liv - och ändå kan jag inte låta bli att sakna tvåsamheten. Att få dela vardagen med någon - både det bra och det dåliga. Att somna bredvid någon och vakna upp i samma famn. Att känna sig behövd, att känna sig älskad och uppskattad av någon som man känner likadant för. Ibland kan jag längta så det känns ända in i hjärtat. Ibland uppskattar jag att komma hem till en tom lägenhet och mysa ner mig i soffan med tända ljus framför en bra bok. Det går i perioder - som så mycket annat. Jag ser folk runtomkring mig göra slut, dejta, bli ihop. För vissa ser det ut som om det är så enkelt (även fast det egentligen säkert inte är det). En vän sa nyligen att det här med att dejta är "knepigt". Knepigt är nog rätt ord. Det är mycket som ska klaffa och kännas rätt på båda håll. Och jag är lite trött på det om jag ska vara ärlig. Det finns tinder, happn och alla möjliga dejtingappar som jag till en början både kände viss motvilja och viss intresse för. Höger, vänster, höger, vänster. Fika, ett glas vin eller en promenad? Vill han bara ligga eller vill han något mer? För mig känns det som jag sätts i ett sammanhang som är lite onaturligt för mig. Man kanske känner ett visst intresse och en koppling när man skriver som man inte alls känner i verkligheten. Kanske man missar någon intressant person som man svepar vänster på bara för att utseendet till en början inte fångade ens intresse?
 
Kanske är jag en hopplös romantiker som hoppas att jag möter den personen i ett annat sammanhang, ett som är mer spontant och gammalmodigt så som på caféet, på gymmet eller på en promenad i parken? Utan förväntningar och förhoppningar innan man ens träffats. En blick, ett oskyldigt samtal och ett intresse som väcks? Jag gillar tanken av att träffa en person på det sättet - där man istället bygger upp ett ömsesidigt intresse. 
 
Så jag väljer att ta bort alla dejtingappar. För mig tar det faktiskt mest tid. Jag väljer att använda den tiden till annat som ger mig energi och utvecklar mig. På något sätt har jag ändå en känsla inom mig att den rätta personen för just mig kommer att dyka när jag minst anar det. Så länge så fokuserar jag på en av de mest viktigast personen i mitt liv - mig själv. 
 
 

En resa på många sätt

0 Läs mer >>

Det är måndag kväll, första måndagen efter midsommar och jag passar på att snöra skorna och ge mig ut i parken efter en trött och lång dag. Sommaren visar sin osäkra sida i Lund med ömsom en mörk himmel och ömsom solstrålar som letar sig fram mellan molnens sprickor. 

 

Jag känner hur jag zoomar ut dagen som varit. Jag zoomar ut alla runt omkring mig. Jag zoomar ut människor i träningskläder med hörlurar som promenerar, jag ser gestalter som joggar förbi mig, men noterar inte hur de ser ut eller hur de rör sig. I min ögonvrå ser jag människor med barnvagnar och hundar som passerar, men jag låter inte de fånga min uppmärksamhet. Jag zoomar förbi mannen med den gråa rocken som alltid sitter på den tredje bänken från fontänen, trots att jag lägger märke tills hans närvaro när jag passerar. Jag ser hans tredje fimpade cigarett som ligger på grusgången och som träffas av kvällssolens stålar. 


Jag har varit i fokus länge, fokuserat på flytten, fokuserat på jobbet, på resor och sommarens planer. Lite tid för att bara vara, att smälta intryck och verkligen känna efter. Känner hur orden letar sig fram inom mig ju fler steg jag tar. Hur det börjar lägga sig på plats bit för bit. Jag känner hur jag får ett andrum. Att bara få vara med mig själv. Tystnaden. Jag stänger av snapchap, loggar ut på facebook och sätter mobilen på ljudlöst. Stegen är inte lika säkra som de brukar vara, jag har inte ens bott har en månad ännu. Det är fortfarande relativt okänd mark, ännu inte "hemma". Längtar efter jag landat helt, till detta till fullo blir mitt hem igen efter att känt mig svävande så länge. Men det känns bra inombords och därför vet jag att det kommer bli bra. Livet består av olika faser och jag har nyss klivit i en ny fas. Livet är väldigt annorlunda från hur det var för ett år sedan. Jag ser nästan bara fördelar med det nu och jag är tacksam för de perspektiv och den styrka jag fått. Vissa dagar känns bara lite mer ensamma än andra - idag är en sådan dag. Känslan i magen fyller sig dock med en allt mer positiv känsla ju fler steg jag tar.

 

Även om vissa saker i mitt liv är nytt och outforskat så finns det vissa delar som aldrig kommer att ändras.
Jag tänker jag på helgen som varit och de fina vänner jag har vars band mellan oss jag är säker aldrig kommer brytas. Vissa människor kommer och går i ens liv under olika perioder, men ni är bannemig det mest äkta jag har har i mitt liv <3 Jag tänker att jag kanske tar er för givna ibland - att jag precis som morgonen kommer varje dag så har jag en plats i ert hjärta och ni i mitt. Men jag vet, och inser ju längre på rundan jag kommer så behöver man alltid jobba på relationer, det är alltid bättre att fråga en extra gång eller bara hålla om varandra när orden inte räcker till. För det alla av oss går igenom jobbiga perioder ibland, och det är verligen då man förstår extra mycket hur någon betyder för en. För att något ska växa sig starkt och äkta, så behövs det näring och kärlek - och jag tror det är en stor anledning till varför vi fortfarande är bästa vänner. 

 

Tack för att jag får gråta och skatta med er, älskar er till himlen och tillbaka <3 

 

 
 
 
 
 

Att zooma ut för att ...

0 Läs mer >>
Att bli vän med ensamheten, 
är inte alltid så lätt 

Ensamheten är så oförutsägbar, 
precis som att ha en vän som man inte riktigt vet vart man har 

Ensamheten är starkast på kvällarna 
När tystnaden ekar och mörkret tränger sig på 

Vissa dagar känns ensamheten välkomnande, 
jag nästan kräver den, längtar efter den 

Vissa kvällar känns dock ensamhetens närvaro kvävande, 
den gör ont, smärtar 

Det som har varit och det som komma skall är ett eko, 
eko av tankar, eko av händelser 
Som en film som spelas upp på min näthinna 
Scen för scen, om igen och igen 

Jag försöker vinna över ensamheten, 
inte låta den styra mig 

Allt mellan raderna som inte sagts än, 
gör min osäker, 
gör att jag känner mig ensam 

Jag vill så mycket, 
men måste kontrollera mig, 
inte sväva bort för mycket 

För att bli vän med ensamhetens alla sidor, 
så kanske jag inte ska fly de dagar den kommer ovälkommen, 
det är kanske dags att lära känna ensamhetens alla sidor på riktigt, 
att lära känna mig själv på riktigt.
 
 
 
 
 
 
 

En del av livet

0 Läs mer >>

Det är måndagen den tionde april och regnet har precis lämnat Malmö för att ge plats åt solen någon timme innan den går ner. Regnbågen kikar fram mellan lägenhetshusen, den ser ut att vilja visa vägen från den mörkgråa sidan av himlen till den ljust klarblåa delen. Jag sitter i min ljusgråa soffa, tittar ut och funderar.

 

Jag har funderat mycket och länge under dessa månader. Men sällan skrivit något. Det är bara elva månader sedan det var maj tjugohundrasexton - men på ett sätt känns det som om det var flera år sedan. Mycket har ställts från sin spets under denna tid. Det har varit rörigt, konstigt, jobbigt - men också insiktsfullt, stärkande och fått mig att fundera på vad jag verkligen vill ha och vad jag behöver i mitt liv.

 

Vem är jag utan någon annan?
Vem är jag när jag inte är i ett förhållande?

 

Att vara i ett förhållande har länge varit en stor del av mig. En slags identitet. Först kändes det tomt, ekande, ensamt.. Det tog flera månader och många, långa nätter innan jag kunde vända det till något positivt. Vägen har inte varit lätt att vandra, den har varit lång, krokig och innehållit en hel del återvändsgränder. När jag var yngre tänkte jag ofta att vuxna visste allting, att de hade svar på alla frågor. Men jag har förstått att det inte är så. Ibland känns det som om jag hade mer svar när jag var barn än vad jag har nu. Jag hade till en början sådant stort fokus på att hitta svaren, att jag glömde mycket annat som var viktigt i livet. Jag har försökt tvinga fram det via skrift, som tidigare kommit ur mig likt ett rinnande vatten. Men det var som om allting var blockerat. Ju mer jag försökte, desto svårare var det. Så jag slutade, eller rättare sagt så tryckte jag på pausknappen och fokuserade på de delarna av livet som faktiskt funkande. Jobbet, träning, promenader, vänner. Sakta, sakta vände dagarna från övervägande dåliga till övervägande bra. Att läka tar tid. Att få perspektiv tar tid. Tålamod har tyvärr aldrig varit min starka sida. Men att ha is i magen hjälper en att förstå att en känsla, även om den är väldigt stark inte är bestående - utan förändras med tiden. Jag tror jag skrivit det innan, jag har iallafall blivit påmind om det vid flera tillfällen - och det är att livet handlar om lärdomar. Livet handlar om att lära känna sig själv, igen och igen. Vi förändras ständigt, får perspektiv och insikter. Viljan till saker och ting kanske förändras med detta. Livet är inte statiskt och borde inte vara det heller. Svaret är kanske att det inte finns något svar. Man kanske ska prova sig själv för att se vad som känns rätt i magen? Något jag förstått på vägen är att jag behöver ägna denna tid till mig själv. Vad vill jag egentligen? Vad längtar jag efter? Vad gör mig lycklig? 

Och när jag fått svaren så provar jag mig fram. Bygger fram något hållbart och starkt att stå på. Hittar mig själv igen, bit för bit. Eller snarare kanske hittar nya delar av mig, som jag inte fått plats med i mitt liv tidigare? 

Det känns skönt att vara på andra sidan. Att ha klarat sig ur det starkare. Att le spontant och känna det ända ner i magen har länge varit en del av mig som jag uppskattat mycket, och att den delen visar sig allt mer känner jag är ett tecken på att ett nytt kapitel i mitt liv tar fart. Mitt egna kapitel. 

 

 

Elva månader

0 Läs mer >>
Jag går längs den välkända grusvägen. Jag andas djupt och trots att det är december så dansar inte utandningsluften ut i form av dimma. Det känns konstigt, ovant. Jag går förbi det gamla parets hus med vita knutar, jag har hört att de är på äldreboende nu och att huset hyrs ut till en barnfamilj. Ännu en påminnelse om att tiden förändras och vi med den. Jag stannar och kollar på äppelträdet som växer på deras tomt. Jag ser att dess knoppar börjat växa ut i tron om att det är vår. Solen skiner men jag hör inga fåglar sjunga. Jag tänker på hur naturen anpassar sig efter klimatet. Jag tänker att jag har gjort precis detsamma. Anpassat mig, även om det har tagit tid. Varit en omställning. 
Även om år 2016 för det mesta har varit ett jobbigt år, så tror jag att det har varit nödvändigt för mig. Året har tvingat mig att inse att jag måste prioritera mig själv, även om det innebär att jag ibland måste säga nej till andra. Att jag ibland måste göra jobbiga val för att kunna växa som människa. Att jag måste utmana mig själv. Att det är okej att göra fel. Att livet inte alltid är fantastiskt. Att ett hjärta faktiskt kan gå sönder och läka igen. 

Året har fått mig att fråga mig själv vad jag egentligen vill, vad jag brinner för. Insikt och därefter självförverkligande. Där står jag nu. 
 
Går inte livet egentligen ut på att hitta sig själv? Och att vi egentligen behöver olika saker vid olika perioder i vårt liv?
Stöd. Ensamtid. Resor. Äventyr. Kreativa lugna aktiviteter. Sociat. Kärlek. Utmaningar. 

Vi kanske måste fortsätta hitta oss själva i olika perioder i vårt liv. Och våga hitta oss själva. Inte fastna i något som är ogynnsamt. 
 
 
 På kvällen sitter jag i soffan på nedervåningen med mina två vänner. Vi sitter med filtar runt oss och knaprar på rotfruktschips och dricker Ramlösa. Vi diskuterar vår oro för klimatet, vad kärlek är och slutligen så skrattar vi åt de egentligen väldigt dåliga scenerna i Scary Movie. Jag kände att här är jag i mitt esse, jag har folk runt omkring mig som utmanar mig i mitt tänkade, som hjälper mig att ifrågasätta och som möter mina diskussioner med respekt. Som får mig att växa. Och ha roligt. Och jag vet att någonstans i detta, och av detta, har jag hittat mig själv igen. 

Insikt och därefter s...

1 Läs mer >>
Måndag morgon. Mörket utanför påminner mig om att dagen knappt har börjat. Jag sitter bredvid en kvinna med en klarblå rock, hon blundar och andas djupt. Hennes utstyrsel lyser nästan upp bussen bredvid alla de andra vars färgskalor går i grått, svart och mörkgrönt. Det känns som min kropp halvt sover också. Jag tycker om att åka buss på morgonen, allt är mycket lugnare då, tystare. Jag sätter in lurarna i öronen och stänger av omgivningen en stund, jag går in i mig själv. Jag har alltid perioder när det gäller musik. Jag kan lyssna på en artist i flera veckor, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter till en ny. Just nu, efter några månaders paus så kräver jag Veronica Maggios röst i igen. Egentligen är det nu, på morgonen, som jag är mest kreativ. Mina tankar är djupa och många. Det var oftast vid denna tiden jag skrev när jag inte jobbade, utan fortfarande pluggade. Mina rader har varit få det senaste året, och de som kommit fram har mest uppenbarat sig i form av dikter. Dikter av det lite mörkare slaget. Även om jag inte skrivit så mycket detta år så känns det ändå som om det inte finns en enda tanke jag inte redan tänkt, inte ett enda ord jag inte redan sagt. Detta året har känns som ett loop, allt börjar om och om, som ett ekorrhjul. Kanske är det därför jag inte skriver, för det har inte funnit något nytt att skriva. Och när jag väl har skrivit, då har jag skrivit liknande dikter - jag har bara använt andra ord. Men efter att sommaren lämnade oss så har jag kände jag att "jag kan inte stå här, jag kan inte stampa här. Jag måste vidare". 
 
 
 

Det kändes som om jag drunknat länge, och när jag väl kom upp på land så försökte jag lära mig andas igen. Det tog tid. Det kändes så konstgjort i början. Jag minns att jag tänkte "hur andas man normalt när ens hjärta gått sönder?" Ibland tog jag min hand över det bara för att känna efter att det fortfarande slog. Hjärtesorg är något man sällan pratar om, något man sällan uppmärksammar. Det känns som det sopars under mattan på något sätt. Ändå ser jag det ofta, iallafall några gånger i veckan via mina patientmöten. Jag har sett många tårar fällas. Men jag har också sett hopp, en jävla amanna och fått en förståelse om att tiden inte kanske läker allt, men den ger en perspektiv och insikt. Och det har gett mig otroligt mycket styrka, för jag är inte ensam. Jag har aldrig varit ensam. Man måste "bara" klara sig ur den jävliga tiden, dag för dag, minut för minut, sekund för sekund. Jag har förstått att jag inte kan hoppa tillbaka tre år i tiden och börja om där det slutade. Jag behöver istället fokusera framåt. Vad vill jag? Vad behöver jag? Att inte vara rädd för framtiden, rädd för vad som kan gå fel - är känslor som har varit svåra att vända. De har funnits i bakhuvudet som ett eko, hållt mig fast i min utveckling. Att gå ifrån det kändes tungt från en början, men ju fler steg jag tar, desto lättare går det. Jag ser året 2016 som ett år som jag har fått kämpa, kämpa som fan rent ut sagt. Och det är viktigt att visa, att prata om. Livet är inte alltid som facebook och instagram vill visa - livet består inte bara av fina sidor. Förra veckan visade en kompis mig ett klipp på en tjej som filmade sig själv när hon grät på grund av att hennes katt skulle avlivas. Det var i mina ögon ett väldigt vackert ögonblick samtidigt som det såklart var otroligt sorgligt. Men jag kände en enorm tacksamhet till henne för hon vågade visa hennes känslor i dess ärlighet, utan filter. Jag har alltid beundrat människor som vågat visa sina känslor, det är bland det starkaste man kan göra. Tack för att ni gett mig mod att våga visa mina. 

Det finns inte en end...

1 Läs mer >>
Jag knyter på skorna och ger mig ut på en promenad. 
Istället för att ta den vanliga rundan runt sjön så viker mina ben av mot andra vägar idag. 

Jag har förmånen att mina föräldrar bor kvar i staden jag växte upp i. 
I staden där mina små barnfötter tog sina första steg, där jag sade mina första ord och fick mina första kompisar. 
I staden där jag för första gången blev kär. I staden där jag hittade och skapade de första delarna av mig själv. 

Det finns många minnen här. Historia. Mina första kapitel i mitt liv är skrivna här. Mina första lärdomar i livet, som delvis har format mig till den jag är idag. 
 
Jag går först förbi den gräsplätt som tidigare varit mitt dagis. Det som sedan några år tillbaka är rivet. Men i mina minnen lever det kvar, de röda byggnaderna men vinbärsbuskarna utanför. Barnskatten, sandlådan, de regniga hösterna, vita och kalla vintrarna och de ljusa, levande vårarna. Jag minns det. 

Precis mittermot, över vägen ligger det som var min grundskola. Ekeryddskolan. Där jag brukade spela kula med mina kompisar på rasterna. Och hoppa hage. Fast jag gillade inte riktigt att hoppa hage - så jag spelade mest kula. 
Jag andas in sensommarluften och blickar ut över skolgården. Det är mulet och molnen ovanför mig är mörkt gråa och känns tunga. Även om det är mitt på dagen så är det mörkt som om det vore en sommarkväll. Minnerna sköljer över mig. Jag har kommit hit vid olika perioder med några års mellanrum. Jag vet inte riktigt vad det är som drar mig hit. Jag har aldrig planerat några av mina besök men det känns som om något inom mig drar mig till platsen men jämna mellanrum. Jag tror det är vid speciella tillfällen då jag behöver reflektera över livet, när jag behöver få perspektiv på saker och ting. Vid varje besök har jag varit vid olika faser i mitt liv. Och vad varje besök på denna skolgård så jag ser den resa jag gjort från när den unga Jonna som gick på skola där har gjort fram till den dagen jag står här i nutiden. Jag ser alla kapitel jag skrivit. Ofta ser jag nya saker - ord och meningar som jag tidigare missat eller kanske glömt bort med tiden. Det är precis som att åter läsa en bok som man tidigare läst men får nya synvinklar varje gång man läser den. Jag kan se mina framgångar och nedgångar så tydligt på denna plats. Jag ser helt enkelt livet så klart här. Jag minns hur jag gick på skolgården och filosoferade som barn. Jag tänkte mycket på framtiden och hur jag skulle vara som person när jag blev stor. Kanske en framgångsrik forskare? Eller någon som räddar utrotningshotade djur i Afrika? Jag har alltid haft stora planer för mig själv. Jag ville göra något stort, bidra till världen. Planer som senare kom att göra mig besviken, att känna mig otillräcklig stundtals. Jag minns att jag också kollade runt på skolgården på mina kompisar och undrade vart i livet de skulle vara när de blev äldre. Det är ganska så häftigt att se nu vilka människor alla har utvecklats till. Jag själv har lärt mig på vägen att mitt värde faktiskt inte sitter i mina prestationer, det sitter inte i det jag gör.. som jag trott nästan hela mitt liv. För jag ÄR ju inte vad jag gör. När jag kommer hit idag så påminns jag åter igen om detta.. för ibland glömmer jag det fortfarande. Det var kanske den meningen jag behövde läsa igen för att bli påmind om dess innebörd. 

Solen tittar fram bakom molnen och lyser upp skolgården. På ett ögonblick så kastas jag från mina minnen tillbaka till nutid, där jag står idag som 26-åring. Ännu en insikt slår mig, för bara en stund sedan, under de mörka molnen såg skolgården så dyster ut. Nu, med solens värmande ljus så ser den så levande ut. Precis som livet, där vissa perioder kan kännas dystra och mörka - för att sedan med tiden kan få ett nytt ljus och med det nya perspektiv. Något som visar att livet inte är en rak linje som endast ska bestå av positiva upplevelser, det är ju faktiskt så att de mindre positiva upplevelserna ger oss lärdomar och lär oss uppskatta det fina vi har i vårt liv. 

Ibland behöver man ti...

0 Läs mer >>
Jag har saknat det. 
Ord, som flödar. Meningar som bildas. 
Tankar som visar någon slags röd tråd. Som ger mig något typ av svar. 
 
Det har varit tomt länge. Liksom ekat. 
Jag har saknat det. Nästan begärt det. 

Kanske har jag levt i framtiden. Framtiden känns alltid så ljus, formbar. Annat än dåtiden, den är låst, går inte att ändra. Kanske har jag levt i den också. Kanske är det därför det inte gått att skriva. 
 
När saker förändras på utsidan, så ändras saker även på insidan. 
Förändringar. Så många förändringar. Kanske är det också därför det är så svårt att skriva. 

Jag har gått i skogen. Det brukar få mina tankar att dansa, att trängas för att få komma ut i skrift. 
Men det har varit tyst, stilla. 

Igårkväll tänkte jag tyst för mig själv att det är dags att sluta tvinga fram det. Så jag slutade tänka på det. 
 
Idag kunde jag äntligen skriva för första gången på mycket länge. Då slog det mig att jag försökt tvinga fram det så länge, att jag kanske låst mig själv. När man lägger prestation i något som ska vara lustfyllt så riskerar man samtidigt att ta bort glädjen och energin, som egentligen utgör kärnan i upplevelsen. 
 
Äntligen. 
 
 
 
 

Tankar mellan hjärtsl...

0 Läs mer >>
Hej fina ni!

Nu har jag precis lyxat till det med en god och stor frukost. Älskar att sitta längre och njuta av frukosten på helgen.  Känner mig inte så utvilad som jag hade velat dock. Elsa (vår ena katt) har börjat löpa så hon har mjauat konstant nästan hela natten, och natten därpå som jag inte heller så bra eftersom jag råkat dra på mig en UVI. Så det blir nog en lugn förmiddag. Tänkte skriva lite på mitt projekt. På tal om det så kommer bloggen att flyttas lite längre fram och lite annat smått och gott kommer att hända! Jag saknar att laga maten med kärlek istället för att slänga ihop ett storkok varje söndag som jag äter resten av veckan. Kroppen kräver mer variation känner jag nu. 
 
Dagens frukost blir bananpannkaka med bär och nötter. Så gott! Recept hittar du HÄR.
 
 
Förra helgen var jag i älskade Blekinge. Jag behövde verkligen det. Det var vackrare än vad jag minns det. 
 
 
Första dagen var det ganska så mulet. Men jag tycker det är vackert på sitt sätt. 
 

På lördagen var det jättefint väder. Såg totalt tio stycken fjärilar och det kändes verkligen som om våren knackade på dörren <3
 
Jag passade på att läsa ute i solen och äta god lax som var fiskad i en sjö i närområdet. Verkligen en trevlig och välbehövlig helg. 
 
Nu ska jag lägga mig i soffan och ta det lugnt en stund (eller ja, så lungt man kan ta det när en katt konstant majuar här hemma, haha). 

Önskar er en fin helg! Kram!
 

Påskhelgen

1 Läs mer >>
Relationen till sig själv är den viktigaste relationen du kan ha. 
Att lära känna sig själv har tagit tid har jag kommit i underfund med, iallafall för mig. 
Jag kan vara min bästa vän och min värsta ovän. 
 
För några år sedan så tyckte jag att jag kände mig själv ganska så bra. Men sedan hände så mycket runt omkring mig och i mig att jag delvis tappade kontakten med mig själv.
 
Vem var jag egentligen?
Vad ville jag?
 
Mina rutiner runt omkring mig ändrades mycket på tre år då jag flyttade ofta, och när jag precis vant mig vid den nya miljön så ändrades den igen. Det kändes svårt att landa när så mycket kändes tillfälligt. Jag intalade mig själv om att känslan av obalans bara var tillfällig men nu i efterhand så kan jag se att den blev min vardag. 
 
Jag har ställt mig själv många frågor under denna period, och jag har ställt dem fram till idag. 
Vart är min inspiration?
Vart har min motivation och drivkraft tagit vägen?
 
Jag fick svar i helgen. Egentligen så har det delvis funnits i mig längre än så - men inte så klart och så tydligt som idag. 
 
I helgen har jag varit ensam då min sambo har varit bortrest, förutom ett kort uppehåll igårkväll när jag träffade några kära vänner. 
Ensamhet, tystnad, tända ljus, promenader, poddar, bokläsning och skrivande.. 
 
Det har varit helt, helt.. underbart. 
Missförstå mig inte - jag älskar att umgås min sambo, men jag hade också glömt hur viktig min ensamtid är. 

Jag har så långt jag kan minnas sökt mig till ensamheten stundtals. När jag var barn så gillade jag att varva leken med andra och mig själv. När jag var tonåring så gillade jag att hänga med mitt tjejgäng vissa dagar och att vissa dagar bara knyta på mina skor och vandra i skogen i timmatal. I min vardag som det ser ut nu så finns det inte så mycket utrymme för ensamhet, med bussåkande 3 /h dag till jobbet och träning på kvällen så är stunden för ensamhet i princip obefintlig. Helgerna är ofta bokade med något socialt som jag såklart uppskattar att jag har, men samtidigt så är saknaden efter de stunderna för mig själv enorm. Jag kräver dem för att må bra. Jag kräver naturen, skogen, lugnet, tystnaden.. Mina besök till Blekinge och dess vackra natur är alltid så tidspressade, ofta hinner jag bara vara där ett dygn innan tåget beger sig till Skåne igen. Det är för lite, min själ skriker efter mer.. 
 
Detta ger mig perspektiv. Vad är viktigt egentligen? Är det inte att man ska följa vägarna som gör en lycklig?
Jag har länge frågat, länge undrat varför det kändes som en del av mig var borta.. Nu vet jag. Jag känner en stor tacksamhet över att jag nu har svaret. 
 
Igår lyssnade jag på Sanna Lundells poddavsnitt i P3 Vinter. Hon har blivit en stor inspirationskälla för mig. Vilken kvinna, vilka otroliga insikter hon har. Hon är så ärlig och så djup. Hon sa att hon länge känt precis som jag skrev, att hennes motivation och inspiration var borta. Men varje morgon fick något hon länge drömt om att stiga upp och kämpa för hennes dröm. Hon ville driva ett stall med hästar, hästar som hon älskade. 
Min dröm är att bo i ett hus vid en skog och ha mer tid till sådant jag älskar, till mina intressen - för de får mig att växa och gör mig till den bästa versionen av Jonna som jag bara kan bli. 

Och jag vet att jag kommer dit en dag.

Ge aldrig upp era drömmar! Kämpa för dem varje dag, gör saker som leder till att du lär känna dig själv, det gör att du blir din bästa vän istället för din fiende. Du kommer tacka dig själv varje dag för detta. 
 
 
 

Relationen till sig s...

0 Läs mer >>
Hej fina ni!
Idag har jag hämtat ut mina böcker jag köpt på bokrean. Nu när jag inte studerar längre så har äntligen min längtan till att läsa böcker kommit tillbaka igen! Som vanligt så slutar det alltid att min läsning resulterar i att jag själv börjar skriva, haha! Här kommer några rader som dök upp i mitt huvud när jag plockade upp varorna från affären. Det är inget från mitt liv, utan som inspiration av alla de romaner jag skummat igenom sedan jag var 12 år. 
 
 
Det var först då han verkligen såg henne. Det var just i denna stund han visste att älskade henne. Den där kärleken som han tidigare sett som något abstrakt, bara läst och sett hos andra, som en åskadare. Men det var just nu, som han verkligen upplevde den själv med hela sitt inre. Han var nu huvudpersonen och någon tiondels sekund så kände han en lycka han aldrig upplevt. Den spred sig från hans huvud, ner i ryggraden, till benen för att vända vid tårna och leta sig upp i bröstkorgen för att sedan där stanna och lämna slags okänd, men ack så vacker en känsla av värme efter sig. Men sedan kom paniken. Hennes ögon, hennes leende, att höra henne skratta, att bara få vara tyst i samma rum som henne - kommer det någonsin hända igen? Är hon borta för alltid? Hade han förstört allt? Det som för första gången kändes så helt i hans kropp skiftade till en tomhet, en längtan, en saknad som tog över hela hans medvetande.
 
Han visste, att alla frågor han hade skulle leda till samma svar. Var han beredd på förändra sig? Kunde han ens göra det? Han visste att hans tid var knapp, han hade nästan förlorat henne. Det var bara timmar kvar innan hon skulle åka, bege sig iväg långt, långt ifrån honom. Han hade tagit henne för givet, och hon visste det. Sorgen och smärtan i hennes ögon sade allt innan hon vände sig om och gick, bort från honom. Han kom inte efter, han försökte inte ens. Först när han kom hem så förstod han. Hon, hans kärlek, var borta. 
 
Ljudet av hennes röst väckte honom ur sina tankar. Hon kom mot honom och hennes ögon var precis så vackra som den dagen han kände sin stora kärlek för henne. Det var 32 år senare, exakt på dagen sedan han trodde hon var borta för alltid som han sprang, sprang till henne för att berätta att han inte kunde leva utan henne, inget annat spelade någon roll. När hon var framme hos honom så såg kysste han henne på hjässan. Visst hade de haft både upp och nergångar de 32 åren de varit tillsammans, men kärleken har aldrig vissnat, snarare växt för varje år. Hans tacksamhet för att ha henne i hans liv var enorm. Kärleken har ingen ålder, inget "utgångsdatum" så länge man ger den näring, låter den växta, utvecklas med den och inte mot den. Han tog henne i sin famn och kollade runt i deras vackra trädgård, på allt de odlat från den sommaren de flyttade dit, mycket av det levde fortfarande - speciellt vackra var de stora solroserna, som sträckte sig upp högre och högre mot solens strålar för varje år som gick. 
 
 
 

När tiden inte finns

0 Läs mer >>
Ju äldre jag blir desto fortare går tiden tycker jag. Eller egentligen så vet jag ju att tiden inte går fortare, det är ju precis 24 timmar om dygnet som det brukar vara. Däremot så har jag så mycket planerat framåt som gör att jag upplever att tiden går fortare. Måndagar blir snabbt till onsdagar och helt plötsligt är det fredag eftermiddag och helgen tar emot oss med öppna armar. Vintern blir till vår som sedan blir en härlig övergång till den varma sommaren som till slut blir kallare och kallare för att lämna över rampljuset till höstens färgglada tid. Åren går och många tänker nog tyst för sig själv om vart tiden tar vägen. Vi springer runt i detta tempo tills något i vårt liv eller i vår omgivning händer, något utöver det där vardagliga. Ofta är det tyvärr något negativt, något som får oss att stanna till tvärt från bubblan av att vara framtidens slav. Livet skakas runt och det kan känns som om tiden stannar. Bara där och då ser vi oss omkring, något vi har svårt för när våra blickar bara riktas framåt. Då blir vi påminda om vad som finns runt omkring oss, vilka som finns runt omkring oss. Det och dem som vi bara förutsatt att de alltid ska vara hos oss. Men det är tyvärr ingen självklarhet att det är så. Det tas ofta gör givet. Men varje dag är en gåva som du får med dina nära och kära, med din omgivning, med ditt jobb, med allt du har byggt upp fram till idag. Inget är självklart. Det är lustigt att vi har så svårt att visa uppskattning varje dag för dessa personer. Visst känner vi det medvetet och omedvetet men hur hur långt tid tar det mellan stunderna där du faktiskt säger och visar uppskattning för de i din omgvning? Och hur ofta visar du uppskattning för dig själv? Jag har träffat många (och jag har själv varit en sådan person) som säger att "på måndag ska jag börja med mitt nya liv", "efter sommaren ska jag börja träna" och så vidare. Varför? Varför börjar man inte direkt med något som man vill, något som är bra för en? Varför fortsätter man äta skräpmat varje dag när man VET att man mår dålig av det? Varför är man kvar på ett jobb man inte trivs med? Varför flyttar man inte om man verkligen vill det? Eller vad det nu kan vara. Om du inte gör det idag, eller inom en snar framtid så kan det vara försent. För vi ska egentligen inte ta dagarna för givet. Inte för oss eller för någon annan i vår omgivning. Jag har börjat se varje dag som en gåva, och det har verkligen hjälpt mig, för jag är en sådan person som har en stor tendens att endast se framåt, köra på, ögonen på målet. Tiden går fruktansvärt snabbt då och man glömmer lätt att se sig omking, uppskatta det man har. Jag har alltid velat ha mer men har på senare tid kommit på att om jag hela tiden vill ha mer, hur ska jag då uppskatta det när jag får det om jag inte redan uppskattar det jag har? Och om jag är missnöjd med något i min omgivning så är det min största skyldighet att själv ändra det till något bättre, och ändra det nu, idag för att imorgon kan det faktiskt vara för sent. 
 
Att flytta hit och börja plugga till något jag verkligen ville jobba med trots rädsla och tvivel var ett sätt att ändra min vardag till det bättre en lång tid framöver. Att jaga och fullfölja dröm gjorde jag till min skyldighet. 
 

Varför skjuter vi upp...

0 Läs mer >>
Det är otaliga gånger jag har loggat in här och försökt fylla den via rutan under "skriv inlägg". Vissa gånger har rutan lämnats helt tom, andra tillfällen har några få ord skrivits medan jag vissa gånger till och med har jag skrivit ett halvt blogginlägg. Men hur lite eller mycket det än har varit så har det raderats för det bara känts som tomma ord..
Sedan när har det varit svårt för mig att skriva inifrån mig själv?  
Det har snarare varit tvärtom, att det som känns inom mig alltid kämpat för att få komma ut, det har krypit i hela kroppen av iver och fingrarna har alltid rört sig av sig själv, som rinnande vatten. 
Under några månaders tid så har det blivit allt svårare att ens tänka på vilken känsla jag upplevde när jag skrev, mitt skrivande har varit obefintligt, jag har känt mig mer eller mindre tom eftersom det är en sådan stor del av mig själv. Det är genom mitt skrivande jag hämtar kraft, inspiration och lär känna mig själv. 
Det är först idag jag kom på varför. Varför jag inte kan skriva längre. Min inspiration är borta. Puts väck. 
 
Jag tänkte tillbaka på hur mitt liv såg ut för några år sedan. Morgonpromenader i skogen, långa promenader i kvällssolen. Mitt block i knät, bryggan under mig och trädens spegelbild i sjöns vattenyta. Känslan av att tiden inte fanns, bara nuet. Härliga, djupa andetag och ljudet av fågelkvitter. Så vackert. 
Min fritid är idag begränsad på grund av bussbyten och långa pendlingstider, allt har en tid som måste hållas, det är svårt att vara i nuet när man vet att inom en snar framtid ska vara på en plats en speciell tid. Inget i strukturen får ändrats för allt påverkar varannat. De vackra rådjuren i gläntan har byts ut mot bilar. Mina ben till busshjul som jag inte längre kan styra, inte påverka. Tiden på kvällen är knapp, träningen prioriteras då den är viktig för mig så det bli i princip träning- mat - sova varje vardagskväll. Jag saknar mina promenader. Min tid som försvann. Mina djupa andetag. Min passion när jag höll en penna och de ord som mitt inre belyste mig med.
Min inspiration är naturen, min egentid och känslan av att vara i nuet. 
Först nu förstår jag det. Det är ju min inspiration som föder mitt skrivande. Den viktiga delen av mig själv, min passion, mina svar på mina mångtaliga frågor. Min härliga kraft inifrån mig själv, som gör mig till Jonna. Där jag känner mig själv och känner igen mig själv. 
 
Mitt största och viktigaste mål är just nu att få tillbaka min inspiraton igen. Den stora frågan är inte längre vad som är viktigt för MIG, det har jag precis kommit i underfund med. 
Fokus kommer istället ligga på vad jag kan ändra i min vardag som gör att jag får ta del av naturen igen, vara i nuet och få mer egentid igen. Och känner redan att min känsla av tomhet inom mig minskar, för nu vet jag precis vad jag ska sträva mot och vad som egentligen är viktigt. 
 
 
 

Inspiration