Jag går från ett sorts skrivande till ett annat.
Som vanligt när jag skriver något så sätts processer igång inom mig. Efter att jag ikväll skrivit målmedvetet om ett specifikt ämne så känner jag att jag nu behöver "byta av" och skriva om något som kommer direkt inifrån mig själv.
Jag har insett att det egentligen finns två sätt att leva.
Ett sätt är den "enkla vägen". Den enkla vägen är egentligen olika beroende på individ, men generellt skulle jag säga att det är en väg i livet man går utan att egentligen våga utmana sina drömmar och vågar möta sina rädslor. Ett exempel är om du bor i en stad du inte trivs i, men är för "bekväm" för att flytta och prova om det finns en annan stad - eller till och med ett annat land som du hade trivts bättre i. Ett kanske vanligare fenomen är att du inte trivs på arbetet eller i det förhållandet du är i - men du känner att rädslan för att göra något åt det är så stor att du inte vågar möta den och därför präglas din vardag av olycka och ångest.
Det andra sättet att leva är att VÅGA utmana och möta dessa rädslorna som kan uppstå i livet. Att göra något åt det. Att gå mot stömmen och tro på sig själv. Vårt samhälle är idag präglat av flera slags ramar som mer eller mindre säger hur vi ska leva vårt liv för att det ska vara socialt accepterat. Man ska helst jobba 100 procent och om det är någon som känner att man "bara" vill jobba 75 % för att man inte vill lägga mer så mycket av sitt liv på just arbete så är det inte alls omöjligt att man får snäsiga kommentarer tillbaka - kanske är man lat? Och hur ska man ha råd att ta hand om barnen?
Många är rädda för att bli ifrågasatta av samhället och därför blir deras drömmar bara drömmar utan att någon handling sker för att verkligen uppnå dem.
Många är rädda för att bli ifrågasatta av samhället och därför blir deras drömmar bara drömmar utan att någon handling sker för att verkligen uppnå dem.
Jag har mött så otroligt många som inte trivs med sina jobb, som har ångest varje söndagkväll och som får samla sig i hallen varje morgon för att gå till jobbet. När jag har frågot varför de helt enkelt inte byter jobb så får jag ofta svaret: "men jag behöver ju pengarna!" tillbaka.
Men i slutändan - är verkligen pengarna viktigast när det handlar om ens hälsa och livskvalité?
När man känner att man står i det vägvalet mellan att välja att gå från en dålig situation (jobb, förhållande, boende eller vad det nu kan vara) eller att stanna i den - det är just då man väljer vilken av dessa personer man vill vara.
Jag tror att om man aldrig vågar utmama sig själv till att följa sina drömmar eller att möta sina rädslor - då lever man liksom inte på riktigt. Man får inte känna på hur det känns att verkligen utvecklas och känna den där innerliga tacksamheten till sig själv när man verkligen lyckas med något man drömt om. Man lär liksom inte känna sig själv på djupet eller lär känna sin storhet. Jag tror verkligen på att om man vågar följa sina drömmar TROTS sin rädsla, det är först då man lever ett lyckligt liv på djupet och inte bara på ytan som de materiella sakerna kan frambringa. För när du lägger dig i dina fina stora säng i din lyxiga lägenhet så har allt det inte ett riktigt värde om du lägger dig med en klump i magen av ångest av att ditt liv egentligen inte är som du vill ha det, att du känner att något inte riktigt stämmer "där inom dig". Många lever sitt liv enligt de spelreglerna som samhället har satt, i ett partnerskap i en hyffsat bostad och med ett jobb som betalar hyran men mår ändå inte bra, trots att de har "allt på listan". Då gäller det att verkligen fråga sig inåt - vad är det som saknas? Många är rädda för svaren. Men det är först när man vågar möta dessa som man faktiskt kan göra något som kan leda till att man blir sådär lycklig som man verkligen vill och längtar efter.
Jag har levt båda dessa typer av liv. Jag har varit rädd för så mycket i mitt liv. Jag har inte vågat handla förrän på senare år. Och varje gång jag gör något jag drömmer om men samtidigt är SÅ rädd för, först då inser jag hur stort och betydelsefullt mitt liv är, och jag vill inte annat än att leva så i resten av mitt liv. Den känslan är så oslagbar, den kommer inifrån mig och är det mest äkta jag någonsin känt. Ikväll har jag ytterligare en gång kvävt mina hjärnspöken om att "jag inte kan", "men tänk om.." och bara följt min dröm som jag tror stenhårt på och jag är så grymt stolt över mig själv. Jag känner att jag inte riktigt är "där" ännu fullt ut, det finns fortfarande så mycket jag är rädd för och tycker är läskigt - men för varje gång jag verkligen vågar utmana mig att prova något jag alltid drömt om, desto lättare känner är det att utmana mig att prova nya saker som jag samtidigt känner rädsla för. Hjärnspökerna blir mindre och jag blir starkare för varje gång. Att känna så är för mig livskraft om något. Jag är tacksam över att jag har kommit en sådan lång bit på vägen.
Vilken av dessa person vill du vara..?