hittarecept.se
Follow on Bloglovin
1 Läs mer >>
Relationen till sig själv är den viktigaste relationen du kan ha. 
Att lära känna sig själv har tagit tid har jag kommit i underfund med, iallafall för mig. 
Jag kan vara min bästa vän och min värsta ovän. 
 
För några år sedan så tyckte jag att jag kände mig själv ganska så bra. Men sedan hände så mycket runt omkring mig och i mig att jag delvis tappade kontakten med mig själv.
 
Vem var jag egentligen?
Vad ville jag?
 
Mina rutiner runt omkring mig ändrades mycket på tre år då jag flyttade ofta, och när jag precis vant mig vid den nya miljön så ändrades den igen. Det kändes svårt att landa när så mycket kändes tillfälligt. Jag intalade mig själv om att känslan av obalans bara var tillfällig men nu i efterhand så kan jag se att den blev min vardag. 
 
Jag har ställt mig själv många frågor under denna period, och jag har ställt dem fram till idag. 
Vart är min inspiration?
Vart har min motivation och drivkraft tagit vägen?
 
Jag fick svar i helgen. Egentligen så har det delvis funnits i mig längre än så - men inte så klart och så tydligt som idag. 
 
I helgen har jag varit ensam då min sambo har varit bortrest, förutom ett kort uppehåll igårkväll när jag träffade några kära vänner. 
Ensamhet, tystnad, tända ljus, promenader, poddar, bokläsning och skrivande.. 
 
Det har varit helt, helt.. underbart. 
Missförstå mig inte - jag älskar att umgås min sambo, men jag hade också glömt hur viktig min ensamtid är. 

Jag har så långt jag kan minnas sökt mig till ensamheten stundtals. När jag var barn så gillade jag att varva leken med andra och mig själv. När jag var tonåring så gillade jag att hänga med mitt tjejgäng vissa dagar och att vissa dagar bara knyta på mina skor och vandra i skogen i timmatal. I min vardag som det ser ut nu så finns det inte så mycket utrymme för ensamhet, med bussåkande 3 /h dag till jobbet och träning på kvällen så är stunden för ensamhet i princip obefintlig. Helgerna är ofta bokade med något socialt som jag såklart uppskattar att jag har, men samtidigt så är saknaden efter de stunderna för mig själv enorm. Jag kräver dem för att må bra. Jag kräver naturen, skogen, lugnet, tystnaden.. Mina besök till Blekinge och dess vackra natur är alltid så tidspressade, ofta hinner jag bara vara där ett dygn innan tåget beger sig till Skåne igen. Det är för lite, min själ skriker efter mer.. 
 
Detta ger mig perspektiv. Vad är viktigt egentligen? Är det inte att man ska följa vägarna som gör en lycklig?
Jag har länge frågat, länge undrat varför det kändes som en del av mig var borta.. Nu vet jag. Jag känner en stor tacksamhet över att jag nu har svaret. 
 
Igår lyssnade jag på Sanna Lundells poddavsnitt i P3 Vinter. Hon har blivit en stor inspirationskälla för mig. Vilken kvinna, vilka otroliga insikter hon har. Hon är så ärlig och så djup. Hon sa att hon länge känt precis som jag skrev, att hennes motivation och inspiration var borta. Men varje morgon fick något hon länge drömt om att stiga upp och kämpa för hennes dröm. Hon ville driva ett stall med hästar, hästar som hon älskade. 
Min dröm är att bo i ett hus vid en skog och ha mer tid till sådant jag älskar, till mina intressen - för de får mig att växa och gör mig till den bästa versionen av Jonna som jag bara kan bli. 

Och jag vet att jag kommer dit en dag.

Ge aldrig upp era drömmar! Kämpa för dem varje dag, gör saker som leder till att du lär känna dig själv, det gör att du blir din bästa vän istället för din fiende. Du kommer tacka dig själv varje dag för detta. 
 
 
 

Relationen till sig s...

0 Läs mer >>
Hej fina ni!
Idag har jag hämtat ut mina böcker jag köpt på bokrean. Nu när jag inte studerar längre så har äntligen min längtan till att läsa böcker kommit tillbaka igen! Som vanligt så slutar det alltid att min läsning resulterar i att jag själv börjar skriva, haha! Här kommer några rader som dök upp i mitt huvud när jag plockade upp varorna från affären. Det är inget från mitt liv, utan som inspiration av alla de romaner jag skummat igenom sedan jag var 12 år. 
 
 
Det var först då han verkligen såg henne. Det var just i denna stund han visste att älskade henne. Den där kärleken som han tidigare sett som något abstrakt, bara läst och sett hos andra, som en åskadare. Men det var just nu, som han verkligen upplevde den själv med hela sitt inre. Han var nu huvudpersonen och någon tiondels sekund så kände han en lycka han aldrig upplevt. Den spred sig från hans huvud, ner i ryggraden, till benen för att vända vid tårna och leta sig upp i bröstkorgen för att sedan där stanna och lämna slags okänd, men ack så vacker en känsla av värme efter sig. Men sedan kom paniken. Hennes ögon, hennes leende, att höra henne skratta, att bara få vara tyst i samma rum som henne - kommer det någonsin hända igen? Är hon borta för alltid? Hade han förstört allt? Det som för första gången kändes så helt i hans kropp skiftade till en tomhet, en längtan, en saknad som tog över hela hans medvetande.
 
Han visste, att alla frågor han hade skulle leda till samma svar. Var han beredd på förändra sig? Kunde han ens göra det? Han visste att hans tid var knapp, han hade nästan förlorat henne. Det var bara timmar kvar innan hon skulle åka, bege sig iväg långt, långt ifrån honom. Han hade tagit henne för givet, och hon visste det. Sorgen och smärtan i hennes ögon sade allt innan hon vände sig om och gick, bort från honom. Han kom inte efter, han försökte inte ens. Först när han kom hem så förstod han. Hon, hans kärlek, var borta. 
 
Ljudet av hennes röst väckte honom ur sina tankar. Hon kom mot honom och hennes ögon var precis så vackra som den dagen han kände sin stora kärlek för henne. Det var 32 år senare, exakt på dagen sedan han trodde hon var borta för alltid som han sprang, sprang till henne för att berätta att han inte kunde leva utan henne, inget annat spelade någon roll. När hon var framme hos honom så såg kysste han henne på hjässan. Visst hade de haft både upp och nergångar de 32 åren de varit tillsammans, men kärleken har aldrig vissnat, snarare växt för varje år. Hans tacksamhet för att ha henne i hans liv var enorm. Kärleken har ingen ålder, inget "utgångsdatum" så länge man ger den näring, låter den växta, utvecklas med den och inte mot den. Han tog henne i sin famn och kollade runt i deras vackra trädgård, på allt de odlat från den sommaren de flyttade dit, mycket av det levde fortfarande - speciellt vackra var de stora solroserna, som sträckte sig upp högre och högre mot solens strålar för varje år som gick. 
 
 
 

När tiden inte finns

0 Läs mer >>
Ju äldre jag blir desto fortare går tiden tycker jag. Eller egentligen så vet jag ju att tiden inte går fortare, det är ju precis 24 timmar om dygnet som det brukar vara. Däremot så har jag så mycket planerat framåt som gör att jag upplever att tiden går fortare. Måndagar blir snabbt till onsdagar och helt plötsligt är det fredag eftermiddag och helgen tar emot oss med öppna armar. Vintern blir till vår som sedan blir en härlig övergång till den varma sommaren som till slut blir kallare och kallare för att lämna över rampljuset till höstens färgglada tid. Åren går och många tänker nog tyst för sig själv om vart tiden tar vägen. Vi springer runt i detta tempo tills något i vårt liv eller i vår omgivning händer, något utöver det där vardagliga. Ofta är det tyvärr något negativt, något som får oss att stanna till tvärt från bubblan av att vara framtidens slav. Livet skakas runt och det kan känns som om tiden stannar. Bara där och då ser vi oss omkring, något vi har svårt för när våra blickar bara riktas framåt. Då blir vi påminda om vad som finns runt omkring oss, vilka som finns runt omkring oss. Det och dem som vi bara förutsatt att de alltid ska vara hos oss. Men det är tyvärr ingen självklarhet att det är så. Det tas ofta gör givet. Men varje dag är en gåva som du får med dina nära och kära, med din omgivning, med ditt jobb, med allt du har byggt upp fram till idag. Inget är självklart. Det är lustigt att vi har så svårt att visa uppskattning varje dag för dessa personer. Visst känner vi det medvetet och omedvetet men hur hur långt tid tar det mellan stunderna där du faktiskt säger och visar uppskattning för de i din omgvning? Och hur ofta visar du uppskattning för dig själv? Jag har träffat många (och jag har själv varit en sådan person) som säger att "på måndag ska jag börja med mitt nya liv", "efter sommaren ska jag börja träna" och så vidare. Varför? Varför börjar man inte direkt med något som man vill, något som är bra för en? Varför fortsätter man äta skräpmat varje dag när man VET att man mår dålig av det? Varför är man kvar på ett jobb man inte trivs med? Varför flyttar man inte om man verkligen vill det? Eller vad det nu kan vara. Om du inte gör det idag, eller inom en snar framtid så kan det vara försent. För vi ska egentligen inte ta dagarna för givet. Inte för oss eller för någon annan i vår omgivning. Jag har börjat se varje dag som en gåva, och det har verkligen hjälpt mig, för jag är en sådan person som har en stor tendens att endast se framåt, köra på, ögonen på målet. Tiden går fruktansvärt snabbt då och man glömmer lätt att se sig omking, uppskatta det man har. Jag har alltid velat ha mer men har på senare tid kommit på att om jag hela tiden vill ha mer, hur ska jag då uppskatta det när jag får det om jag inte redan uppskattar det jag har? Och om jag är missnöjd med något i min omgivning så är det min största skyldighet att själv ändra det till något bättre, och ändra det nu, idag för att imorgon kan det faktiskt vara för sent. 
 
Att flytta hit och börja plugga till något jag verkligen ville jobba med trots rädsla och tvivel var ett sätt att ändra min vardag till det bättre en lång tid framöver. Att jaga och fullfölja dröm gjorde jag till min skyldighet. 
 

Varför skjuter vi upp...

0 Läs mer >>
Det är otaliga gånger jag har loggat in här och försökt fylla den via rutan under "skriv inlägg". Vissa gånger har rutan lämnats helt tom, andra tillfällen har några få ord skrivits medan jag vissa gånger till och med har jag skrivit ett halvt blogginlägg. Men hur lite eller mycket det än har varit så har det raderats för det bara känts som tomma ord..
Sedan när har det varit svårt för mig att skriva inifrån mig själv?  
Det har snarare varit tvärtom, att det som känns inom mig alltid kämpat för att få komma ut, det har krypit i hela kroppen av iver och fingrarna har alltid rört sig av sig själv, som rinnande vatten. 
Under några månaders tid så har det blivit allt svårare att ens tänka på vilken känsla jag upplevde när jag skrev, mitt skrivande har varit obefintligt, jag har känt mig mer eller mindre tom eftersom det är en sådan stor del av mig själv. Det är genom mitt skrivande jag hämtar kraft, inspiration och lär känna mig själv. 
Det är först idag jag kom på varför. Varför jag inte kan skriva längre. Min inspiration är borta. Puts väck. 
 
Jag tänkte tillbaka på hur mitt liv såg ut för några år sedan. Morgonpromenader i skogen, långa promenader i kvällssolen. Mitt block i knät, bryggan under mig och trädens spegelbild i sjöns vattenyta. Känslan av att tiden inte fanns, bara nuet. Härliga, djupa andetag och ljudet av fågelkvitter. Så vackert. 
Min fritid är idag begränsad på grund av bussbyten och långa pendlingstider, allt har en tid som måste hållas, det är svårt att vara i nuet när man vet att inom en snar framtid ska vara på en plats en speciell tid. Inget i strukturen får ändrats för allt påverkar varannat. De vackra rådjuren i gläntan har byts ut mot bilar. Mina ben till busshjul som jag inte längre kan styra, inte påverka. Tiden på kvällen är knapp, träningen prioriteras då den är viktig för mig så det bli i princip träning- mat - sova varje vardagskväll. Jag saknar mina promenader. Min tid som försvann. Mina djupa andetag. Min passion när jag höll en penna och de ord som mitt inre belyste mig med.
Min inspiration är naturen, min egentid och känslan av att vara i nuet. 
Först nu förstår jag det. Det är ju min inspiration som föder mitt skrivande. Den viktiga delen av mig själv, min passion, mina svar på mina mångtaliga frågor. Min härliga kraft inifrån mig själv, som gör mig till Jonna. Där jag känner mig själv och känner igen mig själv. 
 
Mitt största och viktigaste mål är just nu att få tillbaka min inspiraton igen. Den stora frågan är inte längre vad som är viktigt för MIG, det har jag precis kommit i underfund med. 
Fokus kommer istället ligga på vad jag kan ändra i min vardag som gör att jag får ta del av naturen igen, vara i nuet och få mer egentid igen. Och känner redan att min känsla av tomhet inom mig minskar, för nu vet jag precis vad jag ska sträva mot och vad som egentligen är viktigt. 
 
 
 

Inspiration