helhet.blogg.se

 

Det var längesedan jag skrev nu. Jag har faktiskt inte känt behovet eller längtan till det på ett tag. 

När jag tänker tillbaka på mitt liv så kan jag se ett slags mönster i det. I vissa faser i mitt liv har jag reflekterat väldigt mycket på vem jag är, vad jag varit med om och vilken riktning jag vill vandra i mitt liv. Om ni läst min blogg tidigare så tror jag att ni kan avläsa mellan raderna att jag befunnit mig i en sådan fas under en tid. Jag skriver dikter. Jag reflekterar och bearbetar. Jag gillar att vara mer ensam under den tiden, promenerar mycket, yogar och mediterar. 
Men efter ett tag så börjar jag tröttna lite på det tillståndet. Det ger mig mycket under en viss tidsperiod, men sedan vill jag ju att det som jag kommit fram till - alla de drömmar och mål, ska bli verklighet. Jag vill utmana mig själv för att nå dem, jag vill utvecklas, formas och inspireras. Jag vill känna att jag lever. Känna pirret i magen. Skratta. Vara spontan. Våga. 

 

Jag har inte skrivit på ett tag eftersom jag nu gått över till denna fasen i mitt liv. Jag befinner mig i någon slags "görandefas" nu. Jag bara gör det jag känner för, det som gör mig lycklig, det som stärker mig. För några veckor sedan skrev jag en lista över mitt liv som innehöll saker som gjorde mig lycklig och en lista över saker som inte gjorde mig lycklig. Jag strök alla de sakerna på listan som inte gjorde mig lycklig. Jag strök dem även från mitt liv. Istället fokuserade jag på det jag ville göra, på det som gjorde mig lycklig. Och precis så har jag levt sedan dess. 

 

Det är så mycket som har hänt i mitt liv sedan jag flyttde till Lund för 2,5 år sedan. Mest har det hänt saker inom mig. Jag har sett så mycket och upplevt så mycket. Jag som inte ens vågade se en serie om sjukhus tidigre har nu haft flera praktiker på sjukhus och sett saker jag aldrig trodde jag skulle våga se. Jag har sett ledsna ögon som vet att det inte är långt kvar, jag har sett smärta och rädsla. Ovisshet och gnagande ångest. Först visste jag inte om jag skulle kunna hantera det i långa loppet. Jag tvekade på om jag var stark nog. Men sedan såg jag även den glädje, den tacksamhet som många kände. Kärleken till sin man som stöttade. Glädjen som barnet hade när det lekte fast den hade en hjärntumör. Glöden i killens ögon som för första gången kunde förflytta sig med hjälp av en rullstol. Hur kvinnans självförtroende växte när hon hade nått ett mål hon så länge strävat emot. Fast de hade svårigheter så LEVDE dem. De KÄMPADE. De såg det GODA ändå. Jag fascinerades och förundrades.

 

För visst är det så, vi alla är ju människor? Med olika förutsättningar. Med olika viljor och drömmar. Jag har kommit fram till under mina 2,5 år att livet inte är för givet. Visst låter det kanske klyschigt, men livet är en gåva. Varje dag är en stor möjlighet att sträva mot sina drömmar, att bli den bästa versionen av sig själv. Livet är till för att levas. Idag. Nu. Skratta. Älska. Göra det man tycker är meningsfullt. Det är precis det jag gör nu. Och det känns så rätt i magen. Under min "tänkadefas" så tänkte jag på vem jag ville vara och hur jag skulle komma dit. När jag hade svaren, som tog ett tag att mogna hos mig, då gled jag liksom naturligt över till "görandefasen". 

Ni får ursäkta om det blev ett rörigt inlägg. Men summan av kardemumman är att jag vill påpeka (både till er och för en påminnelse till mig själv) att varje gång jag har VÅGAT göra något som jag själv vill, när jag har hoppat och chansat - då har jag aldrig någonsin ångrat mig. Jag har tvärtom växt. Fått insikter. Blivit starkare. Våga leva, våga sträva efter ju det som gör DIG lycklig!

Ha en fin kväll!