helhet.blogg.se

Hon längtade efter att skriva. 
Vintern hade fortfarande ett övertag och när den tycktes vara på väg bort så kom åter kylan och snön. 

 

Hon kände sig lite halvt avstängd under denna perioden på året. Hon gjorde det hon "behövde" göra. Cykla till bussen varje morgon, jobba, och träna på vardagarna. Men hon filosoferade inte så mycket, drömde sig inte bort alls lika mycket eller tog promenerade lika ofta på kvällarna. Och hon skrev definitivt inte alls mycket. 

När det gått en viss tid, efter att hösten gått från det där mysiga med alla höstfärger till det mer kyliga och kala, då avtar det desto mer. Hon undrade ibland om hon var i symfoni med årstiderna, att när naturen liksom rustar sig för den kalla vintern så gör hon samma sak. Det har varit så ändå sedan hon var liten och hon undrar om det alltid kommer att vara så. 

 

Men hon hade drömt flera nätter i rad. Hon såg sig själv som barn. Minnen kom upp som hon hade glömt. När hon lekte i sandlådan på dagis. När grannen bjöd henne på frukt varje gång hon hälsade på. När hon sprang på ängen på somrarna. Smaken av jordgubbar från mormor och morfars trädgård. Det fanns ingen riktigt röd tråd. Bara minnen som slumpvis spelades upp varje natt. Hon undrade om de ville ge henne något budskap eller om det bara var en tillfällighet. Minnena var som en kontrast från den kyla hon kände när hon steg utanför ytterdörren. Hon kom fram till att det måste vara någon slags mening med dem ändå. En påminnelse om vad som komma skall, om att det är närme i tiden än vad hon faktiskt tror.

Hon började filosofera. 
Hon tog en promenad bland de kala träden och kollade upp mot trädkronorna. 
Hon drömde sig bort. 

Hon började skriva.