helhet.blogg.se

Måndag morgon. Mörket utanför påminner mig om att dagen knappt har börjat. Jag sitter bredvid en kvinna med en klarblå rock, hon blundar och andas djupt. Hennes utstyrsel lyser nästan upp bussen bredvid alla de andra vars färgskalor går i grått, svart och mörkgrönt. Det känns som min kropp halvt sover också. Jag tycker om att åka buss på morgonen, allt är mycket lugnare då, tystare. Jag sätter in lurarna i öronen och stänger av omgivningen en stund, jag går in i mig själv. Jag har alltid perioder när det gäller musik. Jag kan lyssna på en artist i flera veckor, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter till en ny. Just nu, efter några månaders paus så kräver jag Veronica Maggios röst i igen. Egentligen är det nu, på morgonen, som jag är mest kreativ. Mina tankar är djupa och många. Det var oftast vid denna tiden jag skrev när jag inte jobbade, utan fortfarande pluggade. Mina rader har varit få det senaste året, och de som kommit fram har mest uppenbarat sig i form av dikter. Dikter av det lite mörkare slaget. Även om jag inte skrivit så mycket detta år så känns det ändå som om det inte finns en enda tanke jag inte redan tänkt, inte ett enda ord jag inte redan sagt. Detta året har känns som ett loop, allt börjar om och om, som ett ekorrhjul. Kanske är det därför jag inte skriver, för det har inte funnit något nytt att skriva. Och när jag väl har skrivit, då har jag skrivit liknande dikter - jag har bara använt andra ord. Men efter att sommaren lämnade oss så har jag kände jag att "jag kan inte stå här, jag kan inte stampa här. Jag måste vidare". 

 

Det kändes som om jag drunknat länge, och när jag väl kom upp på land så försökte jag lära mig andas igen. Det tog tid. Det kändes så konstgjort i början. Jag minns att jag tänkte "hur andas man normalt när ens hjärta gått sönder?" Ibland tog jag min hand över det bara för att känna efter att det fortfarande slog. Hjärtesorg är något man sällan pratar om, något man sällan uppmärksammar. Det känns som det sopars under mattan på något sätt. Ändå ser jag det ofta, iallafall några gånger i veckan via mina patientmöten. Jag har sett många tårar fällas. Men jag har också sett hopp, en jävla amanna och fått en förståelse om att tiden inte kanske läker allt, men den ger en perspektiv och insikt. Och det har gett mig otroligt mycket styrka, för jag är inte ensam. Jag har aldrig varit ensam. Man måste "bara" klara sig ur den jävliga tiden, dag för dag, minut för minut, sekund för sekund. Jag har förstått att jag inte kan hoppa tillbaka tre år i tiden och börja om där det slutade. Jag behöver istället fokusera framåt. Vad vill jag? Vad behöver jag? Att inte vara rädd för framtiden, rädd för vad som kan gå fel - är känslor som har varit svåra att vända. De har funnits i bakhuvudet som ett eko, hållt mig fast i min utveckling. Att gå ifrån det kändes tungt från en början, men ju fler steg jag tar, desto lättare går det. Jag ser året 2016 som ett år som jag har fått kämpa, kämpa som fan rent ut sagt. Och det är viktigt att visa, att prata om. Livet är inte alltid som facebook och instagram vill visa - livet består inte bara av fina sidor. Förra veckan visade en kompis mig ett klipp på en tjej som filmade sig själv när hon grät på grund av att hennes katt skulle avlivas. Det var i mina ögon ett väldigt vackert ögonblick samtidigt som det såklart var otroligt sorgligt. Men jag kände en enorm tacksamhet till henne för hon vågade visa hennes känslor i dess ärlighet, utan filter. Jag har alltid beundrat människor som vågat visa sina känslor, det är bland det starkaste man kan göra. Tack för att ni gett mig mod att våga visa mina.