Det är kväll och det börjar skymma. De regnfyllda molnen verkar hålla sig lugna under en kortare period och släpper äntligen fram strimor av solsken. Jag ser min chans och knyter med snabba rörelser på mina skor och stoppar in hörlurarna i öronen. Jag lämnar det bruna tegelhuset bakom mig och fötterna vet precis vart de ska gå utan att jag egentligen behövde ägna en endaste tanke åt vart jag skulle. Mina fötter har tagit mig dit många gånger - ända sedan jag fick lov att gå iväg ensam för mina föräldrar när jag var yngre. Jag har suttit där som en fundersam 12-åring, som en ivrig 14-åring, som en aning vilsen 18 åring och nu idag - kommer jag dit som mer erfaren 25-åring. I vilken ålder och vilket känslorus jag än befunnit mig, så har jag alltid förundrats över hur vackert det är. För många kanske det bara är en sjö. För mig så är det så fantastiskt vacker plats. Speciellt på kvällarna, när träden och kvällsolen som omringas av moln i alla dess färger speglas i vattenytan. Det påminner mig om min mormor och morfars tavlor som de målande förr. Jag är så tacksam över att jag kan stanna upp och njuta av hur vacker naturen faktiskt är, när jag ser hur många andra som går förbi med av en blick av en slags tomhet, eller med tankarna långt borta, som om de kollar in i sig själva istället för ut på det jag själv identifierar som ett mästerverk.
Denna kväll har det lagt sig som en slags dimma över sjön och jag kan inte låta bli att ännu en gång förundras över hur vackert det är. Det ser nästan magiskt ut. Jag hade inte planerat att komma dit för att tänka, utan bara för att njuta av utsikten. Men precis som så många gånger tidigare så skriver jag i mitt huvud, med mina tankar. Utan att styra dem, de bara kommer, som rinnande vatten och liksom förhöjer mitt medvetande på ett sätt som jag har svårt att förklara. Jag har alltid förundrats över hur klart jag kan tänka när jag är ute i naturen. Mina tankar är aldrig så rena och närvarande som de är här. När jag går på en gata fylld av människor, står i trängslen i en kö eller sitter på en överfull buss så har jag alltid kännt mig lite disträ, som om en del av mig själv är någon annan stans - eller att jag stänger av mig delvis för det är för mycket intryck och för mycket ljud runt omkring mig. Men här, själv, i naturen kan jag öppna alla mina sinnen för jag vet att omgivningen kommer ta hand om mig väl. Min syn förtrollas av den fina utsikten, jag hör hur sjövattnet slår rytmiskt mot bryggkanten, jag känner luken av det sommarregn som inte för så länge sedan mötte sjövattnets yta. Jag känner hur allt detta manifesteras inom mig till ett slags lugn. Jag känner mig hel. Jag känner att jag kan komma hit och bara vara mig själv. Inte gå inte i några roller. Inte gå dit med min roll som arbetare eller min roll som student. Roller som jag självklart älskar och som är en del av mig. Men här, ensam, kan jag vara tyst utan att känna att jag behöver tala, jag behöver inte anstänga mig för att vara koncentrerad eller göra något som är planerat. Här släpper jag allt och låter kroppen sitta, stå eller gå precis som den vill, och jag låter tankarna flöda fritt, helt utan filter av omgivningens förväntningar.
Här är jag bara jag.
Här hämtar jag energi, insikter och kunskaper.
Här samlar jag mod.
Här lär jag mig att uppskatta det lilla i livet.
Här är jag bara jag.
Här hämtar jag energi, insikter och kunskaper.
Här samlar jag mod.
Här lär jag mig att uppskatta det lilla i livet.
Jag kan se hur livet symboliseras av naturen, hur kvällssolens strålar och de kristalliknande vattendropparna ger energi och näring för träden runt omrking - precis som vi människor får energi av goda relationer och att göra saker som får oss att växa. På andra sidan sjön ser jag en stig som delar upp sig i två delar - som kan liknas med när vi behöver göra olika vägval i livet. Jag ser sjöns vatten som är så mörkt att man inte kan se botten. Det påminner mig om att man ibland inte vet vart man ska landa när man hoppar. Men med erfarenheter och mod då vågar man hoppa ändå, för man vet att vattnet inte är så djupt och att man faktiskt kan simma.
Jag kan se hur allt runt omkring oss kan ses som isolerat, som bara trädet (dig), bara solen och regndopparna (relationerna) eller bara stigen (vägvalet). Men när jag kollar i sjön så ser jag hur spegelbilden är så tydligt visar för mig hur allt är en helhet, hur allt hänger ihop. Det spelar ingen roll hur många pengar du har om du inte har goda relatinoner som gör dig lycklig och får dig att växa. Om du trivs med hur ditt liv ser ut men inte vågar göra ett vägval och hoppa i något som du inte vet vad du landar, då kommer du inte heller bli lycklig. Jag tror det är därför så många känner sig halva idag, men den klassiska och allt vanliga inåtblicken. Tankarna av oro, stress och ältande. När man är någon annan stans, antingen tillbaka i tiden eller i framtiden.
Naturen är mitt sätt att stanna upp det band som vi kallad livet, som ibland kan kännas som om det snabbspolas på en tv-skärm likt de videoband som vi uppvuxna på 90-talet så väl känner till.
Jag tror det är just detta många behöver. Stanna upp och se sitt liv som en helhet. För det är ju först då man kan se hur man egentligen mår. Och om man vill göra förändringar så kanske inte de bara behövs göras inom ett område. Om man inte ser helheten så kanske förändringarna görs på fel grunder vilket gör skapar motivationsbrist. Många har idag mål så som att gå ner i vikt eller ha ett bra betalt jobb, fast det de först och främst kanske hade behöver en starkare självkänsla eller helt enkelt en bra vän att prata och byta insikter med - och de känner att de log mycket mer förr än vad de gör nu behöver kanske ägna mer tid till att faktiskt göra sådant som de älskar - istället för att ständigt låta tankarna älta dåtiden eller planera framtiden.
Jag tror det är just detta många behöver. Stanna upp och se sitt liv som en helhet. För det är ju först då man kan se hur man egentligen mår. Och om man vill göra förändringar så kanske inte de bara behövs göras inom ett område. Om man inte ser helheten så kanske förändringarna görs på fel grunder vilket gör skapar motivationsbrist. Många har idag mål så som att gå ner i vikt eller ha ett bra betalt jobb, fast det de först och främst kanske hade behöver en starkare självkänsla eller helt enkelt en bra vän att prata och byta insikter med - och de känner att de log mycket mer förr än vad de gör nu behöver kanske ägna mer tid till att faktiskt göra sådant som de älskar - istället för att ständigt låta tankarna älta dåtiden eller planera framtiden.
