hittarecept.se
Follow on Bloglovin
0 Läs mer >>
Jag sov inte så mycket inatt. 
Jag var så ofantligt trött, det kändes som om alla mina sinnen hade använts till sina yttersta gränser under hela dagen. Men kroppen ville inte slappa av, jag kände hur käkarna spändes och jag kasade mig över från sida till sida i min systers gamla säng så ofta så tappade räkningen. Mitt huvud var inte tyst. Tankarna slutade inte att flöda.
 
Morfar, morfar.
Igår var det din begravning. 
Den var så oerhört känslosam. Så sorlig. Så fin. Så full av blandade känslor. 
Det är vissa stunder i livet där man upplever att sekunderna känns som timmar. Eller inte ens som timmar egenligen, det känns som det inte finns någon tid alls. Att tiden liksom stannar och man är fullkomligt närvarande i stunden. Känslorna blandas med luften man andas, de omringar rummet och hela ens medvetande. Jag ser dem i mina händer som knyter sig, jag ser dem i de ledsna ögonen runt omkring mig. Det är så starkt att jag nästan inte klarar av det. Kollar på utgången och funderar på hur jag ska ta mig dit om jag måste fly. Nej. Tar ett djupt andetag, jag måste klara detta, även om sorgen är stor så KAN jag hålla mig samman här i kyrkan. För morfars skull. 
 
En liten del av mig förstår att morfar har gått bort. Den logiska delen av min hjärna berättar för mig att morfar fick en hjärtattack den 30:e juni och att han inte finns kvar på jorden längre. Men den andra delen av min hjärna, som står för kreativiteten, fantasier och minnen har liksom inte förstått vad som har hänt riktigt. När vi var hos mormor igår efter begravningen så frågade den delen av min hjärna mitt logiska tänkade vart morfar var, varför han inte var i huset. "För att han är död" påminde det logiska tänkadet mig. Det är just det som gör extra ont, att jag inte förstår till fullo att morfar är borta. Jag stannar liksom upp och det känns som om blodet fryser till is, och jag börjar förstå ännu lite mer att han är borta. Att jag inte fysiskt kommer fira julafton eller födelsedagar med honom igen. Eller höra hans historier. Detta är en process som kommer ta tid förstår jag nu. Begravningen var nog bara början för att förstå att han inte finns här på samma sätt. Alla delar av mitt medvetande måste förstå och ta åt sig av det som har hänt. Men något jag kände tydligt igår, något som ändå fick mig att hålla mig samman någonlunda, det var känslan av din närvaro där morfar, jag vet att du har det bra och glädjen det gav mig kändes till och med starkare än sorgen. För nu slipper du lida mer, nu slipper du att ha ont. 
 
Jag är så oerhört tacksam för att jag har fått känna dig, tiden jag har fått spendera med dig ser jag som en av de vackraste gåvor. Du var en väldigt omtyckt och älskad person av din familj, vänner och av hela bygden. En av de snällaste personer jag någonsin känt och din förmåga att visa empati för de svagare i samhället var så starkt, och jag kommer alltid inspireras av dig morfar, tack för allt <3 
 
 

Jag säger inte adjö

1 Läs mer >>
Jag har länge trott att man ska uppleva vissa saker och gå igenom vissa perioder innan man känner sig vuxen. Man ska liksom ha samlat på sig en viss erfarenhet och en viss kunskap innan man kliver in i "vuxenvärlden". De senaste dagarna har jag insett att det faktiskt inte är så, inte för min del iallafall. Jag har insett att det inte är VAD man går igenom som gör att man upplever sig själv som vuxen eller inte, det är HUR man agerar i de situationerna som avgör det. 
 
På senare tid har jag insett hur bra jag faktiskt lärt känna mig själv. Jag är medveten mina styrkor och svagheter. Jag vågat jaga mina drömmar. Jag utmanar mig själv för mina rädslor. Jag vågar stå upp för mig själv och mina åsikter. Jag vägrar att låta mig själv behandlas illa och jag jobbar varje dag med att påminna mig själv att uppskatta det fina jag har i mitt liv. 
 
 
Jag känner någon slags styrka hos mig, något slags mod som finns där inom mig. Jag förundras av hur starkt det har känts de senaste dagarna. En ny kraftig och okänd känsla sprider sig i min kropp. Idag kom jag på vad det är. De senaste åren har mitt liv förändras mycket. Vissa intressen har försvunnit och nya har tagit vid. Vissa personer har förvunnit och nya kontakter har skapats. Att befinna sig på dansgolvet på en nation i ett folkhav, dunkande musik och blinkande lampor som för några år sedan kändes så spännande känns numera mindre och mindre lockande. Jag får så ofta en olustig känsla där, som om vissa människor går dit för att leta. Efter något, efter någon. Jag har så många gånger sett personer som har försökt leta efter något att fylla sitt inre tomrum med. Med en annan persons närhet, med kärlek, med bekräftelse, med alkohol, med pengar, med mat - ja, listan kan göras lång.
 
I stor del av mitt liv har jag också sökt efter svaren där utanför mig, försökt greppa tag i något eller någon att hålla fast vid. Men för några år sedan insåg jag att svaren inte fanns där utanför mig. Såklart så är det utanför mig så som mina nära och kära och min intressen oerhört viktiga för mig. Men jag saknade den där inre tryggheten. Jag insåg att jag inte ville leta efter en bekräftelse utifrån för att känna mig lycklig eller självsäker. Det kunde kännas bra från stunden men ofta försvann känslan lika fort som den kom och tomheten ekade ännu en gång inom mig.
 
En dag kom jag över detta citatet från en bok: "Den som ser utåt, drömmer. Den som ser inåt, vaknar". Jag fastnade för detta citatet och insåg att precis det vill jag göra, jag vill vakna. Det var svårt i början. En process. En vanesak. Mina tankar formades genom de nya, outforskade tankebanorna. Jag insåg att mitt värde eller min glädje inte sitter i hur jag ser ut eller vad jag gör. Min känsla av värde och glädje kommer inifrån mig, från min uppfattning och uppskattning av mig själv. På hur jag hanterar det jag är med om. Numera så kretsar inte min vardag över att jag måste springa den där sträckan på den där speciella tiden för att duga, jag lägger inte en oändlig tid för att platta håret eller sminka mig sådär en vanlig vardagsmorgon som jag kunde göra tidigare. Jag känner inte att jag behöver gå ut och dansa för att känna någon spänning. Jag är liksom klar med det, det ger mig inte så mycket längre och känns som ett hopp bak i min utveckling.
 
Nu uppskattar jag istället känslan och upplevelsen jag får av ett träningpass istället för att jaga prestationen i den. Jag fokuserar mer på hur jag känner mig än på hur jag ser ut. Istället för att vara tyst för att det är enklast så vågar jag säga ifrån och stå upp för mig själv. Istället för att älta saker i mitt förflutna så ser jag det som lärdomar. Jag är inte det som hänt mig. Jag är det jag väljer att vara. 
Jag har vuxit, inombords. Jag känner mig äldre. Visare. Starkare. 
Jag känner mig.. vuxen
Jag ser fram emot och välkomnar denna nya episoden av mitt liv. 

Att kliva in i vux...

0 Läs mer >>
Jag har inte pratat till dig ännu, morfar. Jag brukar göra det ibland, till de nära som längre inte är i livet. Iallafall ägna de en tanke då och då. Men jag har nog inte förstått att du inte finns här hos oss på samma sätt som du gjort tidigare. Att jag aldrig kommer möta dig i hallen i ditt och mormors hus. Att jag inte kommer kunna krama dig igen. Att jag inte kommer kunna fira julafton tillsammans med dig eller höra dina roliga historier som du brukade berätta. 
 
Jag har inte förstått det ännu, morfar. Jag kommer nog inte kunna göra det på ett tag heller. Det var bara några dagar sedan du lämnade oss. Natten efter du somnade in så drömde jag att jag flög. Jag undrar om det var du som ville visa hur det kändes när din själ lämnade din kropp som bara gav dig smärtor där i slutet. Jag tror det var så. På morgonen blinkade lamporna i mina föräldras hus och fläkten stängdes av och på och jag tror att det var du som ville visa att du fortfarande finns här och vakar över oss. Jag tycker det är så synd att mina framtida barn inte får träffa dig. Du älskade ju barn som mycket, och de älskade dig. Du var verkligen världens bästa morfar. Men jag lovar att jag ska berätta mycket om dig för dem. Jag ska aldrig sluta minnas eller uppskatta dig. Jag vet att du inte är borta, du är bara här på ett annat sätt. Jag ska bara vänja mig vid tanken först. Jag vet att du finns med mig i alla mina viktiga livsval, att du vakar över oss alla - din familj. Jag är så tacksam över att just du har varit min morfar och du är fortfarande en stor inspirationskälla och förebild för mig. Jag kommer aldrig glömma dig eller sluta uppskatta den tiden jag fick med dig, tack morfar. Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans <3
 
 

Tack, morfar