Jag sov inte så mycket inatt.
Jag var så ofantligt trött, det kändes som om alla mina sinnen hade använts till sina yttersta gränser under hela dagen. Men kroppen ville inte slappa av, jag kände hur käkarna spändes och jag kasade mig över från sida till sida i min systers gamla säng så ofta så tappade räkningen. Mitt huvud var inte tyst. Tankarna slutade inte att flöda.
Morfar, morfar.
Igår var det din begravning.
Den var så oerhört känslosam. Så sorlig. Så fin. Så full av blandade känslor.
Det är vissa stunder i livet där man upplever att sekunderna känns som timmar. Eller inte ens som timmar egenligen, det känns som det inte finns någon tid alls. Att tiden liksom stannar och man är fullkomligt närvarande i stunden. Känslorna blandas med luften man andas, de omringar rummet och hela ens medvetande. Jag ser dem i mina händer som knyter sig, jag ser dem i de ledsna ögonen runt omkring mig. Det är så starkt att jag nästan inte klarar av det. Kollar på utgången och funderar på hur jag ska ta mig dit om jag måste fly. Nej. Tar ett djupt andetag, jag måste klara detta, även om sorgen är stor så KAN jag hålla mig samman här i kyrkan. För morfars skull.
En liten del av mig förstår att morfar har gått bort. Den logiska delen av min hjärna berättar för mig att morfar fick en hjärtattack den 30:e juni och att han inte finns kvar på jorden längre. Men den andra delen av min hjärna, som står för kreativiteten, fantasier och minnen har liksom inte förstått vad som har hänt riktigt. När vi var hos mormor igår efter begravningen så frågade den delen av min hjärna mitt logiska tänkade vart morfar var, varför han inte var i huset. "För att han är död" påminde det logiska tänkadet mig. Det är just det som gör extra ont, att jag inte förstår till fullo att morfar är borta. Jag stannar liksom upp och det känns som om blodet fryser till is, och jag börjar förstå ännu lite mer att han är borta. Att jag inte fysiskt kommer fira julafton eller födelsedagar med honom igen. Eller höra hans historier. Detta är en process som kommer ta tid förstår jag nu. Begravningen var nog bara början för att förstå att han inte finns här på samma sätt. Alla delar av mitt medvetande måste förstå och ta åt sig av det som har hänt. Men något jag kände tydligt igår, något som ändå fick mig att hålla mig samman någonlunda, det var känslan av din närvaro där morfar, jag vet att du har det bra och glädjen det gav mig kändes till och med starkare än sorgen. För nu slipper du lida mer, nu slipper du att ha ont.
Jag är så oerhört tacksam för att jag har fått känna dig, tiden jag har fått spendera med dig ser jag som en av de vackraste gåvor. Du var en väldigt omtyckt och älskad person av din familj, vänner och av hela bygden. En av de snällaste personer jag någonsin känt och din förmåga att visa empati för de svagare i samhället var så starkt, och jag kommer alltid inspireras av dig morfar, tack för allt <3
