Tack, morfar
Jag har inte pratat till dig ännu, morfar. Jag brukar göra det ibland, till de nära som längre inte är i livet. Iallafall ägna de en tanke då och då. Men jag har nog inte förstått att du inte finns här hos oss på samma sätt som du gjort tidigare. Att jag aldrig kommer möta dig i hallen i ditt och mormors hus. Att jag inte kommer kunna krama dig igen. Att jag inte kommer kunna fira julafton tillsammans med dig eller höra dina roliga historier som du brukade berätta.
Jag har inte förstått det ännu, morfar. Jag kommer nog inte kunna göra det på ett tag heller. Det var bara några dagar sedan du lämnade oss. Natten efter du somnade in så drömde jag att jag flög. Jag undrar om det var du som ville visa hur det kändes när din själ lämnade din kropp som bara gav dig smärtor där i slutet. Jag tror det var så. På morgonen blinkade lamporna i mina föräldras hus och fläkten stängdes av och på och jag tror att det var du som ville visa att du fortfarande finns här och vakar över oss. Jag tycker det är så synd att mina framtida barn inte får träffa dig. Du älskade ju barn som mycket, och de älskade dig. Du var verkligen världens bästa morfar. Men jag lovar att jag ska berätta mycket om dig för dem. Jag ska aldrig sluta minnas eller uppskatta dig. Jag vet att du inte är borta, du är bara här på ett annat sätt. Jag ska bara vänja mig vid tanken först. Jag vet att du finns med mig i alla mina viktiga livsval, att du vakar över oss alla - din familj. Jag är så tacksam över att just du har varit min morfar och du är fortfarande en stor inspirationskälla och förebild för mig. Jag kommer aldrig glömma dig eller sluta uppskatta den tiden jag fick med dig, tack morfar. Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans <3
