hittarecept.se
Follow on Bloglovin
0 Läs mer >>

God morgon!
Imorse blev det hembakat knäcke till frukost. Här är receptet: (det är supergott, ni måste prova!)

 

Ingredienser för två plåtar:

2 dl bovetemjöl
1 dl sesamfrön
1/2 dl solrosfrön
1/2 dl pumpakärnor
En nypa salt
2 msk kokosolja
2 1/2 kokande vatten
Flingsalt

 

Instruktioner: 
Sätt på ugnen på 175 C.
Blanda därefter alla torra ingredienser i en bunke.
Koka upp vattnet och blanda i 2 msk kokosolja i det kokande vattnet så att den smälter.
Häll vattnet därefter i mjöl-frö-blandningen och blanda väl.


Lägg ett bakplåtspapper på en plåt och häll hälften av smeten på pappret. Använd ett till papper ovanpå smeten och fördela den med hjälp av händerna eller en kavel jämnt över plåten. Ta bort det översta pappret. Strö lite flingsalt på och skär rutor i smeten. In i ugnen på 25-40 min. Förebred nästa plåt på samma sätt!
Klart!

 

Boveteknäckebröd

0 Läs mer >>
Det var en plats ganska så långt härifrån, där träden kändes fler och där havet alltid fanns nära. 
Vi vandrade på en stig som mynnade ut till till en liten bro. 
Vi gick med raska steg, för det började skymma och bli mörkt i skogen.
 
 
Vi skrattade inte som vi brukade den kvällen. 
Dina steg var annorlunda och jag märkte att det som du hade varit med om tyngde dig. 
 
Jag väntade in dig och efter en stunds tysnad sa du:
"Jonna, vad ska jag göra? Jag litade ju på honom."
 
"Jag vet". Sa jag. Hur vill du göra?"
 
Du suckade tungt och sa: "Jag vet inte. Jag älskar ju honom."
 
Jag kollade ner på bron vi gick på och funderade ett tag på vad jag skulle svara dig. 
 
"Du säger att du älskar honom, men för att älska honom måste du känna honom. Tycker du att du känner honom?" sa jag efter ett tag. 
 
Du kollade upp på träden som hade färgats röda av solnedgången och jag märkte att mina frågor hade fått dig att fundera.
 
"Nej, egentligen känner jag ju inte honom. Inte alla hans delar iallafall. Den personen jag känner skulle aldrig göra så" sa du. 
 
 
Vi gick under tystad en bit, tills vi nästan var framme. Men varken du eller jag kände oss redo att gå in ännu. Det var en fin kväll och våren började övergå till sommar. Det var mörkt nu och ängen lystes upp att tusen stjärnor. Vi tog av oss våra jackor och la oss på dem. 
Vi låg där en bra stund och kollade på stjärnorna. Jag minns att jag tänkte att sådana stunder är ovanliga att uppleva i livet.
Det kändes magiskt på något sätt. 
 
Vi såg ett stjärnfall och jag tog din hand i min. 

"Det känns bättre nu, Jonna" sa du. 
 
"Jag vet" sa jag. 
 

Flickan som frågade

1 Läs mer >>
God kväll fina ni. 
Jag har nog försökt skriva ett inlägg ett tag men tankarna har snurrat runt och inte riktigt velat landa förrän nu. 
 
Jag har tänkt på dig idag. På dina blåa ögon och ditt lockiga hår. Jag har tänkt på hur ont du hade i din kropp, hur åldern och livet låtit din rygg kurvas så du inte kunde gå riktigt längre. Jag minns när jag var liten och vi hälsade på. Jag var alltid så blyg och vågade aldrig säga så mycket. Men jag kom ihåg den stora bokhyllan du hade, med fotona på alla oss barn. Jag stannade alltid vid fotot på dig som var taget när du var ung. Du var så vacker och jag kom ihåg att jag ofta undrade varför du inte hade någon vid din sida. Du pratade aldrig om det. Jag kunde ana att du hade blivit sårad någon gång, och att det var ditt val att aldrig ge någon en chans igen. Men jag kommer aldrig få veta sanningen, och det var nog så du ville ha det. 
Jag undrar om du var lik mig som ung. Jag kunde känna igen den nyfikna blick dina ögon gav. Även om smärtan alltid var påtaglig så var din blick alltid så klar. Om man bara hade fått se dina ögon så hade man trott att du inte var en dag över 20 år. 
 
Jag minns så väl den morgonen för några år sedan när jag vaknade upp och kände att världen var annorlunda på något vis.
Kort därefter så fick jag reda på att du lämnat denna jord. 
Jag blev ledsen, men samtidigt så visste jag att det var okej för dig att gå vidare. Att du hade förberett dig. Du var redo. 
 
Du lärde mig många saker som jag aldrig berättade för dig. Du betydde mer än vad du anade. 
Jag beundrade din inställning till livet. Trots smärtan så skrattade du, trots att du knappt kunde röra dig så glimmande det av liv i dina ögon.
Du var så omtänksam och tänkte alltid på alla oss andra.
Jag minns hur det luktade i din lägenhet och att det gav mig en varm känsla av trygghet i min mage.
Jag fick alltid en känsla av att du hade fått vara modig i ditt liv, att du hade fått ta svåra beslut.
Men du såg aldrig ner på livet för det.
Du visade mig ofta bilder från ditt liv i dina fotoalbum och jag kunde se att du verkligen hade levt ett liv som även innehöll så mycket glädje.
Du var så stark, varm och kärleksfull på alla sätt och vis. En fin människa.
Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma dig.
Tack för att jag fick vara en del av ditt liv 
 
 

Jag minns

1 Läs mer >>
När dagen börjar lida åt sitt slut, då sätter jag mig på min balkong. 
När himlens mörker lyses upp av stjärnornas sken, då geppar jag min penna. 
När månen skiner ner på mig, då vet jag lättare kan öppna min port till mitt innersta. 
 
Jag skriver det som än må komma fram. 
Jag vet att det är det bästa sättet att lära känna mig själv. 

Jag minns när jag var liten och höll pennan i min lilla, lilla hand.
Du kollade på mig med en blick jag hade svårt att tyda, det var som om du befann dig just där och då men samtidigt någonstans långt fram i tiden.
Kanske visste du att jag skulle tänka tillbaka till det tillfället.
Du berättade för mig hur viktigt mitt skrivande var för mig. 
Du berättade att precis som träd behöver vatten för att växa så behöver jag skriva för att växa på samma sätt. 
Du förklarande att precis som träden går igenom nya årstider så kommer jag gå igenom olika perioder i mitt liv. 
 
Perioder som kan liknas vid blåsiga höstar till kalla, mörka vintrar för att sedan utvecklas till inpirerande vårar och varma och kärleksfulla somrar.
Jag var bara en liten flicka med lockigt hår och nyfikna blåa ögon.
Men du fortsatte, för du visste ändå att jag förstod.
Du berättade att skrivandet skulle hjälpa mig igenom allt, att höstens blåst även skulle framkalla nya tankar hos mig. Att jag även under de kallaste vintermånaderna skulle lära mig att se hur vackert snön glimmade.
Att våren skulle få mig att förstå den utveckling jag gjorde när det var som kallast och att sommaren skulle inspirera mig att lita på det som fanns inom mig. 
 
Jag fortsatte att hålla i min penna. 
Jag började rita. Ett litet träd med gula löv. 
Ett träd med dansande löv där den mörka himlen lystes upp av klara stjärnor. 
I min ögonvrå såg ditt sneda leende och hur du lutade dig tillbaka i solen du satt på. 

Du visste att jag hade förstått vad du menade. 
 
 

Någonstans mellan ver...

1 Läs mer >>
Hej kära ni. 
 
De tre senaste timmarna har jag befunnit mig i en annan värld känns det som. Jag har gävt ner mig i mitt projekt och verkligen bara skrivit, skrivit och skrivit. Tills det tog stopp. Jag ville gärna fortsätta, för jag vet att det ännu är mycket kvar att göra. Men samtidigt så påminde jag mig själv att jag måste vila, att inspirationen inte kommer på beställning. 
 
 
Det är mycket i mitt huvud nu. Det känns som kontakten till mig själv och mina tankar det senaste 1,5 året inte har kommit fram riktigt. Det känns som en "propp" som har hållit flesta tankarna instänga och att proppen nu har "lösts upp" och att alla tankarna bara "forsar ut" och alla tävlar om min uppmärksamhet. Lusten att göra saker, uppleva saker, sträva efter saker finns där igen. Motivationen att uppnå allt det jag drömmer om är så hög och stark att jag undrar om jag någonsin känt så tidigare. Kanske är det för att jag verkligen VET denna gång att jag kommer lyckas med det jag jobbar på? Jag känner det där inom mig. Och som alltid har jag ganska dåligt tålamod, jag vill vara färdig med det nu, helst igår. Men jag vet att det inte funkar så, att det är en process och att det är processen som är vägen dit, vägen till att det en dag ska vara klart. Till jag står där med det färdigt i mina händer. 

Jag vet faktiskt inte vad jag ville komma med detta inlägg. Det var nog för min egna skull att rensa tankarna lite. Hoppas ni får en trevlig kväll!

I ett liv någon annan...

0 Läs mer >>
Hej kära ni. 
 
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur viktigt det är att vara äkta och sann mot sig själv. Jag har insett att många, varav jag vissa stunder faktiskt inte har varit sann mig själv. Konsekvenserna, av mina erfarenheter av detta är att man då gör handlingar för att andra ska vinna på dem, för att "man ska nog göra så" eller för att man har hamnat i situationer på grund av att man gjort val då man inte varit sann mot sig själv. Det kan vara allt från små handlingar som att prioritera bort en viktig del av sin fritid som man hade behövt för återhämtning för att jobba över. "De har ju inget folk och då måste jag ju ställa upp. Jag kan ju vila nästa helg.. "
 
Eller större handlingar som stanna kvar i en stad eller på ett jobb du inte längre vill vara kvar i/på bara för någon annans skull. Jag brukar personligen känna ganska starkt i magen att det liksom knyter sig i den om jag säger, gör eller lovar något jag egentligen inte vill. Ni kanske känner igen det? "Ja, men det kan jag göra" säger man kanske och ställer upp på något man egentligen inte vill/har tid med/energi till. 
 
 
 
 
Jag har prioterat bort mycket i mitt liv i perioder för att finnas där för någon annan eller för att den personen vill något som jag inte vill. Efter en kort stund så har jag märkt att energin liksom sugs ur mig. När jag befunnit mig mitt i det har jag alltid undrat varför jag kände så. "Klart jag vill ställa upp"eller "det är kanske enklast såhär" brukade jag tänka. Men i efterhand har jag alltid kommit till insikt att jag aldrig kan ställa upp för någon om jag själv inte mår bra av det, om det inte är av anledningen av att jag vill göra det. Med dessa meningar menar jag inte att man inte ska ställa upp för sina nära och kära om de behöver hjälp eller råd med något - utan att man inte ska ge så mycket av sig själv och sin tid att man själv mår dåligt av det. Man måste alltid, alltid, alltid tänka på sig själv och våga säga stopp och sätta gränser. 
För om man själv inte mår bra, då är det svårt att ha energi till att hjälpa någon annan, eller ställa upp för någon annan. 
 
 
 Jag tror detta är orsaken till att många mår dåligt idag. De är helt enkelt inte sanna mot sig själva. Många gör saker av fel anledningar som de inte vinner på i längden. Man glömmer göra saker med hjärtat. Hjärnan tar ofta över och man gör dagligen handlingar "för att man ska göra så" eller "för det är enklast."
Stannar kvar på jobbet man inte trivs på "för man inte har någon annan utbildning", stannar kvar i ett äktenskap "för barnens skull", vågar inte flytta från staden man inte trivs i "för du inte känner någon annan i en annan stad". Ursäkterna kan vara många. Men hur många ursäkter man än har kan inte få bort känslan man har inom sig, att något inte stämmer, att man bara är en del av den personen man innerst inne vet att man kan och VILL vara. Ursäkterna tar aldrig bort den känslan, kanske bedöver dem känslan ett tag. Men den kommer alltid finnas kvar så länge du inte gör något åt det. Så länge du inte provar. Vågar. Utmanar dig själv. Tror på dig själv. Litar på att DU faktiskt vet bäst om vad du vill. 
 
När jag jobbade som personlig tränare så hade jag mest tjejer som klienter. 9 av 10 av alla tjejer ville främst träna rumpa och mage. Jag var noga att fråga samtliga av mina klienter "varför vill du fokusera på dessa områderna, är det för att bli starkare? Är dessa områderna de svaga länkarna i din kropp?"
Jag fick, alltid, tyvärr alltid svar i stilen som - "Min pojkvän vill att jag ska träna det", "killar gillar det", vissa hade med bilder från tidningar när de visade en bild på en redigrad tjej och sa "för det är snyggt!".
Missförstå mig inte, jag tycker också det är snyggt med en vältränad och hälsosam kropp. Men för mig är det något sekundärt efter det grundläggande, och viktigaste biten med träning - träna för att MÅ BRA. Absolut inte för någon annans skull. Om jag bara hade tränat för att se snygg ut så hade jag inte haft någon motivation för fem öre! Jag tror det är därför det är svårt för många att hålla igång träningen, många börjar träna med tankar som "nu jäkla ska jag börja träna 5 gånger i veckan så jag kan gå ner till storlek 36 igen!". Träningen blir ofta då en ångest för många, en ångest som gör sig påmind varje gång man inte tar sig iväg. Många mår dåligt av det. Man ljuger för andra och sig själv, "jag är nog för trött för att träna idag". Det finns ingen grundläggande motivation i det målet, att man ska träna för att få ner i vikt. Många ser så träningen som något jobbigt. Ett måste. 
Hur lätt är det att få energi till att göra något som tar energi?

Efter mina klienter tränat med mig ett tag så hade jag alltid uppföljning med dem för att se om hur långt de kommit med sina mål och om målen eventuellt hade ändrats. Ofta gick målet med en snyggare rumpa och vältränad mage till "få träningen som en rutin, bli starkare i hela kroppen, träna för att må bra, träna för att sova bättre osv". Ser ni att målen då få en annan innebörd? Det är inte längre något ytligt, inte längre något mål grundar sig på att någon annan vill att de ska se ut så. Nu blir det istället mål som grundar sig i att de vill utvecklas och utmana sig själva, att de känner att träningen är något som GER dem någoting. 
 
 
Har ni tänkt på vad som egentligen ger er energi? Är det inte så att när du verkligen känner fjärliar i magen, när du verkligen ler så det känns i hela kroppen då? Visst är det på grund av att du precis gjort något som du verkligen velat? Som att klara den där stora tentan som du vet tar dig ett steg närmare ditt mål? Som när du gjort ett grymt träningspass för att du VILLE göra det? När du vågade testa något du egentligen inte vågat tidigare fast du velat och märker hur mycket du verkligen gillar det?
 
Jag tror att det är just detta som skapar livskvalitét. Att vara sann och äkta mot sig själv gör att man våga säga emot till att göra något som inte känns bra för en själv. Att inte låta sig behandlas illa för man förstår sitt egna värde. Man sätter inte sig i situationer som man vet att man inte vinner på i långa loppet. Man har inte ursäkter för saker och ting. "Jag gjorde det för jag inte visste vad jag annars skulle göra", "jag gjorde det för jag var arg" och så vidare. Nej, man sätter ner foten och vågar vara ärlig "nej. jag känner faktiskt att jag inte har tid idag, idag känner jag för att vara hemma och läsa i en bra bok!" eller "nej, för att orka jobba nästa vecka så måste jag ha tid att återhämta mig nu i helgen, jag kommer inte att hoppa in och jobba extra idag."
 
 
Jag tror inte man känner någon, på riktigt, om den personen inte är ärlig och vågar visa vem man är innerst inne. Inte vågar visa sina svagheter, inte vågar var stolt över sina styrkor, inte vågar prata om sina drömmar och tankar. Jag älskar att se människor våga öppna sig, att våga visa sina själar. Att se dem lyfta sina vingar och ta sig dit de vill. Jag älskar att se glöden i en persons ögon när de pratar om något de tror på och brinner för. Det kan vara bland det vackraste jag vet. Att se när en personen är i sitt esse. Jag inspireras av det så otroligt mycket och varje gång jag möter en sådan person, så påminns jag om att jag vill vara sådan också. Jag tror det är därför jag skriver denna blogg, allt jag skriver här är saker jag har lärt mig på vägen i mitt liv och som jag vill dela med mig om. Jag vet inte om det inspirerar eller hjälper någon, även om jag såklart hoppas det, men jag vet att jag mår så otroligt mycket av de rader jag skriver här. Allt jag skriver här är ärligt, och kommer rakt från mitt hjärta och jag mår så bra av att få skriva av mig. Det ger mig energi. 
Att vara ärlig mot sig själv är ingen lätt grej, speciellt om man under en längre tid inte varit det. Många går runt med ett hål i brösten, ett tomrum de vill fylla. Kanske har de glömt varför tomrummet uppstod från första början. Det kanske började byggas redan under barndomen. Kanske fyller man det med droger, alkohol, för mycket mat, för mycket träning, för mycket shoppning etc. Tyvärr är detta ganska vanligt idag. En person som förstår sitt värde skulle aldrig ta någon drog eller träna för mycket för de vet att det är ett steg tillbaka i deras utveckling, att det inte gynnar dem. 
Min personliga erfarenhet av att ta sig ur ett tankesätt där man inte är sann mot sig själv är att faktiskt skriva ner allt man har inom sig. Allt man vill göra men som man aldrig vågat göra. Och sedan faktiskt göra det! Våga. Göra. Det. Jag har aldrig någonsin ångat något jag gjort för min egen skull, något jag gjort från mitt hjärta. Det har gjort mig starkare. Visare. En bättre Jonna på alla sätt och vis. 

I en värld där vi han...

0 Läs mer >>
Mina vänner har ofta beskrivit mig som en väldigt glad person som ofta haft nära till skratt. Att jag alltd sprudlar av energi, att jag är driven och att jag har ett stort hjärta. Jag har fått höra att jag är en stark person som vågar följa min väg. Att jag tror på mig själv. 
 
Och jag har känt mig som den personen. Att vakna upp varje dag med ett leende och en längtan att få fylla ännu en dag med det jag önskar. Att känna tacksamhet för det jag har runt omkring mig och det jag hittills har byggt upp. Att vara tacksam för det livet jag lever och alla lärdomar jag har lärt mig för att komma just dit. Jag minns hur jag kändes innan jag la mig i sängen på kvällen, hur det pirrade i magen för det bara var timmar borta tills en helt ny dag började som jag fick vakna upp till med en härlig morgonpromenad efterföljande av en god, lång frukost. Det var den bästa starten av varje dag minns jag att jag kände, att vakna upp med naturen.
 
 
Jag minns vilken energi jag hade, hur jag längtade att gå till skolan och lära mig ännu mer om vilka byggklossar jag behöver för att en dag kunna jobba med mitt drömyrke - som arbetsterapeut. Hur jag ofta gick hem direkt efter vi hade fått en ny uppgift i skolan för att jag var så ivrig att lära mig. Detta var ju min dröm och jag levde mitt i den! Det mesta i skolan var kul och jag brann för att lära mig allt. Om någon av mina klasskamrater klagade på att vi hade mycket i skolan eller att det var svårt så tänkte jag alltid tyst för mig själv: "jag är SÅ tacksam för att jag får möjlighet att plugga detta, det är ju ett steg på vägen att bli det jag verkligen drömmer om". 
Jag minns hur det pirrade i magen innan varje träningspass. Av spänning. Av motivation. Av lycka. Fast jag tränat under så många år gav mig träningen så mycket tillbaka. Jag fick ut mer av den med tiden och ju mer jag utvecklades. Jag minns hur jag brukade planera mina pass noga innan, där jag provade nya pass på gymmet. Cirkelträningspass, tapatapass, tunga stykepass blandat med konditionspass. Jag vågade utama mig själv, jag vågade prova nya saker. Det gjorde inget att jag körde detta i gymmet och att andra kanske kollade på mig. De fick gärna kolla, jag kanske kunde inspirera någon? Jag minns hur jag tänkte på den lilla osäkra tjejen som klev in på gymmet vid 14 års ålder och var så rädd för att göra fel och trodde att alla kollade på henne om hon gjorde det. Den tjejen var långt borta, och jag minns hur stolt jag var efter varje träningpass. Hur jag log. Hur endofinerna dansade i min kropp. Hur GRYM jag var. 
 
 
Jag minns hur tacksam jag var för de nära och kära jag hade runt omkring mig. Jag visste att de älskade mig lika mycket som jag älskade dem. Mitt hjärta är stort och har jag någongång släppt in dig i mitt hjärta så älskar jag dig vilkorslöst och det krävs mycket innan jag ens skulle tänka tanken att släppa taget. 
 
 
 Något annat jag minns var hur bra jag faktiskt hanterade problem och svårigheter som kunde uppstå i mitt liv. Hur bra jag handlade och vilka bra beslut jag tog. Hur min tacksamhet och positiva syn på livet hjälpte mig ur det och hjälpte mig att se saker och ting ur flera olika synvinklar innan jag handlade. 

Jag var tjejen jag alltid ville vara! Jag var lycklig. Jag var social. Jag föjlde mina drömmar och trodde på mig själv. Jag var STARK!
 
När en vän som jag inte pratat så mycket med på sistone beskrev många de delar av mig nyligen tog upp så insåg jag att jag inte längre var den personen. Jag var numera ett skal av mig själv. 
Varje morgon jag vaknade kändes jobbig att stiga upp. Jag minns inte sist jag tog en morgonpromenad, kanske ett år sedan? 
Skolarbetet kändes jobbigt och krävande. Inte alls så roligt som tidigare. Bara måsten. 
Jag hade slutat känna tacksamhet för saker och ting och många saker i mitt liv svårbesegrade. Trots allt så kom jag oftast iväg till träningen. Men den kändes inte alls som tidigare. Jag slutade utmana mig själv. Jag "safe:ade" och körde samma träningsprogram vecka in och vecka ut. För jag orkade inte komma på nya, jag hade ingen inspiration eller motivation. Jag var en robot. 
Jag glömde helt att se mig omkring och faktiskt SE att jag hade flera som älskar mig, som fanns där för mig. 
Jag kunde inte längre hantera problem och svårigheter som tidigare. Mina känslor var överallt och ingenstans. Det var upp och det var ner. Det var en jäkla berg-och-dalbana. 
Jonna, hon jag älskade oerhört och var så stolt över att få vara, var nästinill borta. 
 
 Tjejen som försökte se glad ut, men ansiktsuttrycket visade något helt annat.. 
 
Det började för 1,5 år sedan och för cirka två veckor sedan förstod jag för första gången vad det berodde på (fast jag hade mina misstankar). Det började succesivt och jag märkte det knappt i början. Saker och ting började kännas lite jobbigare, lite tråkigare och jag kände mig mer orolig. Jag blev ledsen fortare och tankarna började snurra mer i mitt huvud. Energin sjönk samtidigt som stadgan jag brukade ha i mina steg och den stolta hållningen jag brukade ha i min rygg började försvinna. Mitt idésprudlande som jag ofta hade i tid och otid började tystas ner vilket gav mig mindre inspiration till saker och ting. Mitt skratt klingade inte lika ofta som tidigare och mina välkända skämt blev allt färre. Allt skredde succesivit och det tog ett tag innan jag började undra vad det faktiskt var frågan om, och jag visste att min omgivning märkte samma sak. Var är Jonna?
För visst kan man ha svackor, men denna slutade ju aldrig.
 
Svaret är att Jonna började försvinna för 1.5 år sedan då jag började äta en tablett varje dag kallade "Mini-Pee". Mini-Pee är minipiller som är preventivmedel. Det är ingen nyhet att preventivmedel inte har fungerat så bra för mig. Jag har provat 5-6 olika varianter. Vissa blev jag konstant hungrig av. Vissa svullnade jag upp hur mycket som helst av. Andra blev jag så deppig av att jag inte kunde förmå mig att resa mig upp ur sängen, dessa märkte jag denna stora skillnad på en vecka och slutade därför direkt med. Men med Mini-Pee märkte jag ingen skillnad med direkt. "Äntligen har jag hittat något som funkar" tänkte jag. Men som sagt så kom förändringarna succesivt och jag kopplade därför inte sambanden förrän ett långt tag senare. I 1,5 år har jag gått runt i en dimma och inte varit mig själv. Jag hade tappade mig själv och glömt glöden, styrkan, jag hade inom mig. 
 
Nu, cirka två veckor efter jag slutat med pillerna så har jag märkt STOR SKILLNAD! Jag har äntligen börjat hitta mig själv igen. Jag kan möta människors blick när vi möts på gatan, jag småpratar och skämtar med kassörskan, jag stannar och klappar grannens katt utan att gå förbi den varje dag. Jag sjunger i duschen och gör lite dans-moves samtidigt som jag sminkar mig. Jag skrattar de säger något roligt på tv:n. Jag har tusen idéer i mitt huvud som jag skriver ner i min numera halvfulla idébok. Jag utmanar mig på träningen och vågar prova nya pass. Jag ler stolt efteråt. Idag sprang jag för första gången ute på 1,5 år(!). Jag har inte känt orken eller motivationen till det tidigare. Men idag längtade jag verkligen efter att få komma ut. Känslan efteråt var fantastisk, jag var så stolt över mig själv att jag tog mig iväg. Jag kände mig grym!
 
 
Jag känner att mitt hjärta är så fullt av kärlek som jag bara längtar att ge bort. Jag känner en sådan stor tacksamhet för alla de fina människorna i mitt liv. 
Jag ser det mesta som möjligheter istället för hinder. 
Jag älskar livet. Jag älskar mig själv. 
 
Visst låter det kanske konstigt. Jag är ganska så chockad själv. Att något som ett sådant accepterat preventivmedel kan skapa så stora personlighetsförändringar som dessa. Jag kan nog inte förstå det förrän nu, hur illa det faktiskt var och hur påverkad jag faktiskt blev av det. Det är sista gången jag låter min kropp utsättas för något sådant! Nu får jag äntligen vara den bästa versionen av mig själv, den är jag så stolt över att jag byggt upp. 

Hej Jonna, du har var...

0 Läs mer >>
Hej kära ni!
Visst är det härligt med lördag? 

Jag slår vad att många av er vill njuta lite mer av maten på helgerna. Håll med om att det är något visst med att stå och laga maten hemma, kanske tillsammans med vänner/familj/partnen på lördagskvällen och äta den tillsammans med tända ljus och ert favoritprogram på tv:n? Det är något jag älskar att göra iallafall. Det är helg för mig!

 
För ett tag sedan så slog det mig att det var länge sedan jag åt en av mina favoriträtter, nämligen tacopaj! Det slog mig att jag inte lagat någon tacopaj som både är FODMAP-vänlig, naturligt glutenfria och mjölkfri tidigare. Går det verkligen att få till en sådan? Jovisst, det gör det absolut! Här är receptet:

Pajdeg
6 dl mandelmjöl
1 dl sesamfrön
2 tsk salt
80 gram kokosolja
2 st ägg

Fyllning
400 gram nötfärs
Hemmagjord tacokrydda (efter tycke & smak) (recept)
1 dl vatten

Äggstanning
3 st ägg
2 dl kokosmjölk
3-4 dl hemmagjord het salsa (recept)

DEKORATION
Tomat och/eller paprika

 

Instruktioner:

  • Sätt ugnen på 175 grader
  • Börja med pajdegen och mixa mandelmjöl och de skalade sesamfröna med en stavmixer
  • Tillsätt de övriga ingredienserna och mixa till en deg
  • Tryck ut degen i en pajform och nagga med en gaffel
  • Förgrädda pajskalet i ca 10 minuter tills det fått lite färg
  • Börja med fyllningen
  • Bryn nötfärsen i lite kokosolja
  • Blanda till en sats med tacokryddan
  • Häll på tacokryddan över nötfärsen och rör om
  • Häll på vattnet och rör om igen så att kryddorna riktigt går in i nötfärsen
  • Låt vattnet koka in i nötfärsen
  • Fyll pajskalet med nötfärsen
  • Vispa samman äggen och kokosmjölken och tillsätt den heta salsan, ta salsa efter tycke och smak
  • Häll äggstanningen över nötfärsen
  • Dekorera med lite tomat eller paprika
  • Grädda pajen mitt i ugnen i ca 25 minuter eller tills äggstanningen stelnat och fått fin färg

 
Serveras med fördel med en god sallad!
Smaklig måltid! 

Recept: Tacopaj

1 Läs mer >>
Jag minns vårt ekande skratt i skogsdungen. 
Jag minns hur engagerade vi var var när vi byggde kojor och hur stolta vi kände oss när vi hade byggt klart dem. 
Jag minns speciellt en dag när vi lekte på "våra" stenar, som fanns på ett speciellt ställe i skogen. Vårt ställe. 
 
 
Detta var en extra varm sommarkväll och trädens löv glödde i kvällssolen. Jag klättrade upp för den högsta stenen. Jag minns att jag ville komma nämre trädkronorna. Kvällssolens skimmer skapade så fina mönster i trädens toppar. När jag sedan skulle ta mig ner så blev jag påmind om min svindlande höjdrädsla. Jag tog krampaktigt tag på stenen jag satt på. Jag ropade på dig för jag visste att du var en bit därifrån.
Jag hörde dig säga:
 
"Jag kommer, Jonna!"
 
Det dröjde inte länge förrän jag såg ditt ansikte där nedanför mig. Jag minns att vinden fångade tag i trädens toppar. Detta gjorde att solens strålar önsom färgade ditt ansikte gyllene och fick dina fräknar att synas och dina blåa ögon att bli blåare. Önsom så skymde vinden solen med trädens toppar vilket gav karaktär till ditt allvarliga ansiktsuttryck. Du visste att jag var höjdrädd. 
 
Du sa i en lugn ton: "Hoppa Jonna, jag fångar dig!"
 
Jag sa i en mer nervös stämma: "Men tänk om du missa mig?!
                                                      ... eller släpper mig"
 
"Du kommer bara vara ensam i en liten stund, och det är när du hoppar. Jag är här och tar emot dig kort därefter!"
 
Jag såg hans bruna kortklippta hår dansa i vinden. Jag minns hans händer, inte mycket större än mina var i den åldern. Men ack vad jag minns att de kändes trygga. Jag visste att han var min vän och att jag kunde lita på honom. 
 
 
Det slog mig när jag satt där uppe på stenen att det var mig själv jag inte kunde lita på. Att det var min rädsla som hämmande mig. Jag minns att jag tänkte att jag inte kunde klamra mig fast vid stenen i en evighet eller låta någon annan ta ner mig. Jag visste att det var dags för mig att klara detta själv. Fast det kändes ensamt och läskigt
Jag visste att jag var tvungen att vara rädd i en stund för att i slutändan skulle det vara värt det. 

Jag tvekade dock fortfarande, ända fram till du uppmanande ropade till mig igen, lite mer bestämd denna gång:

"Jonna, du måste VÅGA!"

Jag andades ut ett djupt andetag. "Okej, jag hoppar."
 
Just då skymdes solen av trädens grenar och jag såg åter igen konturerna i ditt ansikte. Du såg tillmötesgående och hoppfull ut. Du trodde på mig.  
Jag minns att det kändes som en evighet fast det egentligen bara tog någon sekund vid hoppet. Jag minns rädslan jag hade om vart jag skulle landa, i din famn eller platt på marken. Jag minns förnimmelsen av alla känslor som dansade runt i magen. 
 
 
Men det jag minns allra klarast var när du fångade mig i din famn. 
Jag minns att jag kollade upp på ditt ansikte i samma stund som solens strålar åter igen lyste upp dina klarblåa ögon och reflekterade sig mot dina tänder samtidigt som du skrattade till. Jag minns känslan jag hade när du sa:

"Kolla, Jonna, du klarade det! Visst var det värt att vara rädd för en stund för att bevisa för dig själv hur stark och modig du är?"
 
 
Jag är tacksam för denna upplevelse jag hade som barn. Den har en väldigt djup och betydelsefull innebörd för mig och är något jag fortfarande tänker tillbaka på då och då. Jag glömmer det ibland, hur viktigt det är att våga hoppa, att våga möta sin rädsla. För det kan vara ensamt och läskigt. Du kanske inte vet vart du landar. Kankse är det ingen som fångar dig? Kanske landar du på marken? 
 
Något jag lärt mig och förstått är att just där och då, innan hoppet, är det läskigt. Och under tiden man faller är det också läskigt. Men när varje gång jag landat så har jag alltid gjort det på fötterna, om det inte varit någon där som tagit emot mig så att säga.
Varje gång jag har landat så har jag gjort det med nya erfarenheter i min ryggsäck.
Jag har utvecklats och fått nya synpunkter.
Jag har blivit en lite bättre, starkare och hårdhudad Jonna. För då har jag övervägt minst en rädsla i mitt liv och bevisat för mig att jag faktiskt överbevisade rädslan, att mitt mod var starkare än rädslan. 
 
Jag tycker att det är fascinerande att något så starkt och insiktsrikt kan födas ur något som skapat en sådan stor rädsla från första början!

"Hoppa, Jonna!"

1 Läs mer >>

I en debattartikel publicerad i SVT Opinion hävdar dietisten Elisabet Rothenberg att äta glutenfritt är irrelevant för de flesta med undantag för de personer som har sjukdomen celiaki (glutenintolerans).

Elisabet, med stöd från livsmedelsverket har uppfattningen om att befolkningen istället ska fokusera på att upprätthålla en god energibalans i sin kost, som innebär en kosthållning med mer grönsaker, frukt och fullkornsprodukter i samband med att man uppmanar att alla ska hålla sig fysiskt aktiva. Rekommendationerna råder även den svenska befolkningen att äta mindre rött kött och ”utrymmesmat”. Utrymmesmat innebär energi som kommer från socker och fett, så som godis, kakor och chips och inte tillför våra kroppar någon näring.

 

 
 Bilden är hämtad från: http://globe-views.com/dreams/bread.html


Men att äta glutenfritt för dem som inte visar sig vara allergiska mot det med hjälp av sjukvårdens tester, är inte ett relevant alternativ enligt Elisabeth, som även uppger att många som påstår detta inte har relevanta och vetenskapliga bevis i frågan.

Elisabeh, och livsmedelverket, jag håller med er om att man bör utesluta ”utrymmesmat” ur sin kost och att man bör vara fysiskt aktiv för att uppnå en god hälsa.
Jag håller dock inte med er om att det är irrelevant att utesluta gluten ur sin kost om man inte har glutenintolerans. Glutenintolerans, även kallad celiaki. Celiaki är en autoimmun sjukdom som leder till att en kronisk inflammation i skapas tarmväggen. Detta utgör att näringsupptaget blir försämrat och kan även gör att man utvecklar en läckande tarm.

 

Jag vet inte hur ofta ni läser vetenskapliga artiklar inom området, men jag gör det ofta och jag vill upplysa er om den nyaste, och i högsta grad relevanta upptäckterna som finns med vinsterna att äta glutenfritt – för alla. 

 

Gluten är numera en hälsofara

Sedan i mitten av 1900-talet har man korsat olika vetesorter med varandra för att skapa hybrider, dessa skiljer sig dramatiskt mot det vetet vi odlade innan hybridiseringen. Resultatet av detta var att vetet innehöll en mycket större mängd av gluten än vad det tidigare gjort (1, 5, 8). Detta innefattar det dagens gluten som finns i vete, korn och råg.

De stora förändringar har skett i vetets gensammansättning har aldrig undersöktes om hurvida det påverkar människors hälsa, vilket vi idag fått betala priset för - och det är ett stort sådant.

Vetet tillhör idag det mest konsumerade spannmålet i hela världen och står för 20 procent av det globala kaloriintaget (1).
 Få har hittills förstått hur farliga dessa tre typer av spannmål är. Sanningen är att det moderna vetet har förändrats av mänskligheten i den grad att det behöver hjälp av konstgödsel och bekämpningsmedel eftersom inte klarar av att växa vilt längre (1, 9). Att hybridiseringarna av veteplantan i sig är så stora att de egentligen dödar växten som inte klarar att växa utan mänsklig hjälp säger en hel del om hur många och genetiska förändringar som människan har utsatt vetet för de senaste 50-60 åren (1, 9).

 

Överkänslighet mot gluten

Får många råder det oklarheter om vad som egentligen är skillnaden mellan överkänslighet mot gluten och celiaki (glutenintolerans). Överkänslighet mot gluten behöver inte nödvändigtvis betyda att man har problem med magen som vid celiaki (1, 8). Glutenkänslighet brukar istället visa sig orsaka problem i hjärnan, lever, njure, leder eller i andra ställen som utgör din svaga länk. Studier har visat att 57 % av alla patienter som lider av en neurologisk sjukdom så som exempelvis ADHD, autism, multipel skleros eller demens är känsliga mot gluten fast de inte har glutenintolerans (2). En vanlig missvisande bild om överkänslighet mot gluten är att det är en mag- och tarmsjukdom – men det kan alltså också påverka oss rent neurologiskt (2, 3, 4, 8).

 

Gluten skapar läckande tarm hos alla
Vete, råg och korn innehåller alla glutenproteinet gliadin som utgör en fara för alla, även för dem som inte är överkänsliga mot gluten. När vi äter gluten (gliadin) så aktiverar vi nämligen ett ämne i våra tarmar som heter zonulin (haptoglobin (2). Att utsöndra zonulin gör våra kroppar naturligt för att rena oss från olika gifter vilket gluten uppfattas vara för våra kroppar. När vi äter gluten får så blir många lösa i magen eller får diarréer, vilket är ett försök av zonulinet att renar våra kroppar från gifter (6). Men detta är inte det enda reaktionen som uppstår när zonulinet reagerar på gliadin (protein i gluten). Zonulinet får ytterligare en reaktion på gliadinet – det skapar en läcka även åt det andra hållet, in i våra kroppar och i vårt blod. Zonulinet bidrar på så vis att det blir ett läckage i tarmen vilket leder till att innehåll i tarmen läcker ut i vårt blodomlopp (6).

Ett läckage från tarmen ut i blodbanorna skapar stora belastningar för våra kroppar då detta resulterar i att gifter cirkulerar fritt i kroppen. Detta är en orsak till varför gluten kan skapa sjukdomar i hela kroppen och inte endast i vårt mag- och tarmsystem som många tidigare trott. Även om de som har celiaki (glutenintolerans) har en högre risk att drabbas av läckande tarm så skadar faktiskt toxiskt gluten (vete, råg och korn) skador på tarmen för alla (6).

 

Slutord

Jag själv har IBS och har blivit mycket bättre när jag uteslutit gluten helt ur kosten i samband. Tidigare led jag var en stor trötthet, hjärndimma och ledvärk som idag är helt borta tack vare min glutenfria kost. Många hör av sig till mig för att berätta hur den glutenfria kosten har hjälpt dem att få livet tillbaka. Jag har hört fantastiska historier av personer som har berättat att ledvärken har försvunnit, tröttheten är som bortblåst, minnet är bättre, psoriasis har försvunnit – ja, listan kan göras lång.

Jag kommer aldrig glömma mannen som berättade för mig att han blivit frisk från sin Chrons (kronisk inflammatorisk tarmsjukdom) genom att helt utesluta gluten ur hans kost. Läkarna var helt chockerande. Fantastiskt!

Kunskapen om vetet och glutens hälsofara behöver belysas för att befolkningen själva ska få göra ett beslut om de vill utesluta gluten eller inte ur sin kost. Inte tystas undan. Allt mer bevis på vilken hälsofara gluten är framkommer via olika vetenskapliga studier. Det är inte längre resonemang, det är bevis. Bevis som hela den svenska befolkningen borde få del av för att själva få göra ett val på rätt grunder gällande vad de eventuellt skulle vinna eller förlora med att utesluta gluten ur sin kost.

 

Skriven av Jonna Jeansson, utbildad personlig tränare, hälsocoach och kostrådgivare

 

Referenser:

1. Davis, W. (2014). Brödberoende: hur vetet gör dig fet och skadar din hälsa. ([Ny utg.]). Sundbyberg: Optimal.

 

2. Hadjivassiliou, M., Grünewald, R., & Davies-Jones, G. (2002). Gluten sensitivity as a neurological illness. Journal Of Neurology, Neurosurgery & Psychiatry72(5), 560-563.

 

3. Hadjivassiliou, M. )., Gibson, A. )., Davies-Jones, G. )., Lobo, A. )., Stephenson, T. )., & Milford-Ward, A. ). (1996). Does cryptic gluten sensitivity play a part in neurological illness?. Lancet347(8998), 369-371. doi:10.1016/S0140-6736(96)90540-1

 

4. Hadjivassiliou, M. )., Grünewald, R. )., Sanders, D. )., Woodroofe, N. )., Boscolo, S. )., & Aeschlimann, D. ). (2010). Gluten sensitivity: from gut to brain. The Lancet Neurology9(3), 318-330. doi:10.1016/S1474-4422(09)70290-X

 

5. Håkansson, M. (2013). Gluten och mjölk del 2: så påverkas du av maten: [källan till moderna sjukdomar]. Eket: Michael Håkansson.

 

6. Lammers, K. )., Lu, R. )., Brownley, J. )., Shea-Donohue, T. )., Fasano, A. )., Lu, B. )., & ... Antalis, T. ). (2008). Gliadin Induces an Increase in Intestinal Permeability and Zonulin Release by Binding to the Chemokine Receptor CXCR3. Gastroenterology135(1), 194-204.e3. doi:10.1053/j.gastro.2008.03.023

 

7. Micke Skribent (2012). Gluten och mjölk: källan till moderna sjukdomar: så påverkas du av maten. Eket: Michael Håkansson.

8. Perlmutter, D. & Loberg, K. (2014). Hotet mot din hjärna: den överraskande och skrämmande sanningen om hur vete, kolhydrater och socker långsamt dödar ditt mest känsliga organ. Sundbyberg: Pagina.

 

9. Shewry PR. 2009. Wheat. Journal of Experimental Botany 60, 1537–1553.

Gluten kan faktiskt v...