Jag minns det så väl.
Det var år 2007. I juli har jag för mig.
Det var en varm sommardag och jag, mina föräldrar och vår hund Gizmo hade åkt till Lund för att hälsa på min syster som bodde här då.
Vi skulle äta på en resturang visste inte vart vi kunde äta när vi hade Gizmo med oss. Tillslut hittade vi "Ebbas Café" och vi fick en plats med skugga på deras uteservering. Det passade oss väldigt bra, då Gizmo, som har helsvart päls var väldigt varm då solen stekte på rejält.
Jag tror inte att det var just detta som avgjorde det, men jag är säker på att det har ett finger med i spelet. Men servitören på "Ebbas Café" såg hur varm Gizmo var och kom ut med en skål vatten innan vi ens hann med att fråga. Det var en väldigt fin gest som värmde mitt hjärta. Det är inte alla som tänker på sånt.
De var väldigt trevliga och tillmötesgående överlag på resturangen. Jag värdesätter det otroligt mycket.
Känslan jag hade innan vi satte oss på "Ebbas Café" var väldigt "pirrig" och "sprudlande" - ungefär så man känner innan man blir kär.
Men under dagen när vi gått runt i staden så hade jag inte kunnat låta bli att beundra hur vacker den var. Domkyran, parkerna, de fina små husen som omringas av kullersten och rosor. Människorna. Atmosfären. Och inte minst alla mysiga caféer. Allt passade så bra tillsammans. Det passade mig på något sätt.
Och där var den, den fina gesten.. som fick mig att uttala högt "här vill jag bo!".
Det dröjde några år, och även om tanken har varit distant under vissa perioder så har jag aldrig släppt den. För på något sätt så visste jag att jag skulle hamna här någon gång.
När jag väl hade bestämt mig, på riktigt, att här skulle jag bo - gick allt som som smort. Fick boende, kom in på utbildningen och jobb under samma vecka. Känns det inte lite som om det var meningen?
Nu har jag bott här i snart ett och ett halvt år. Under denna tid har jag fått lära känna och träffa helt fantastiska människor som nu helt plötsligt är en stor del av mitt liv. Jag är så tacksam för er.
Jag trivs verkligen i Lund.
Men det är en sak som har fattats.
Och det är naturen.
I Olofström var jag alltid van att naturen var nära (vi hade skogen som granne till huset). Och jag spenderade nästan varje dag med att ut och gå i skogen.
I Lund var det inte samma sak. Det var mest bostadsområden och på mina promander kände jag mig inte "tillfredsställd". Jag vill ha mer, se mer natur och komma bort från alla bostäder.
Men häromdagen när jag gick min vanliga kvällspromenad så bestämde jag mig att vika av till vänster vid en korsning istället för höger - och jag är SÅ glad att jag gjorde det.
För där uppenbarade det sig- det jag har letat så länge efter. Så nära, bara runt knuten.
Där fanns en slinga så fin och vacker som är så olik all annan natur jag någonsin sett i Lund.
Det var lite som en saga med en fin å, vackra blommor, en brunn från förr och en kyrkogård omringad av körsbärsträd.
Jag kan nu säga att Lund - nu har du fångat hela mitt hjärta.
Idag återvände jag (och det kommer jag göra MÅNGA gånger) för att fota denna otroligt fina plats och dela med mig med er.
Jag låter bilderna tala för sig själva.
