helhet.blogg.se

Året var 2001, jag var 11 år och hade börjat få långt hår igen efter att jag envisats med att vara kortklippt sedan ettan. Jag tyckte att det var enklast med kort hår, ett långt hår var bara i vägen och fullkomligt opraktiskt enligt mig.

Men nu hade det börjat växa sig riktigt långt som sagt. Jag brukade dock ha det uppsatt så jag tänkte inte så ofta på det. Denna dag hade jag det dock nere, och det kändes ovant att känna håret studsa mot nacken och runt hakan medan jag gick och rörde mig.

Det var en eftermiddag i september och det kändes fortfarande nytt och ovant med de nya rutinerna i skolan efter sommarlovet. Jag drömde mig alldeles för ofta tillbaka till stränderna, lekarna och utflykterna vi gjorde i Hällevik varje sommar. Det var den bästa tiden på året enligt mig. Såklart fick en kompis säga mitt namn flera gånger innan jag drogs tillbaka till denna värld igen från mina tankar.
För jag satt ju inte stranden i varm sommarkväll i Hällevik.. jag var tillbaka på skolgården i skolan. Solen sken på asfalten som gav ifrån sig en dov doft som jag efter att ha spenderat mycket tid på skolgården symboliserar med basket, hoppa hage och att leka tagen.

Jag var alltså här igen, nu hade jag börjat femman. Och jag hade långt hår. Mycket nytt detta år alltså. I alla fall för någon som gick i femman. Jag hade svårt för att bli brun, trots många dagar som spenderats på stranden. Istället fick jag otroligt många fräknar som träffat min näsa likt pilar på en piltavla.

Det var efter lunch och vi var på väg till idrottssalen för att ha idrott. Idag skulle vi hoppa höjdhopp. Jag både älskade och hatade att hoppa höjdhopp.
Jag älskade det för att jag efter att ha klarat att komma över ribban alltid fick fjärilar i magen och kämparglädje för att klara ännu ett steg högre på ribban! Och jag hatade det för att man ständigt jämförde sig med sina klasskompisar.
Jag var lagom kort, lagom snabb, lagom stark och helt enkelt lagom bra på idrotten över lag. Jag ville inte åka ner mer på ”duktighet” så jag blev en av de som alltid valdes sist på när vi hade lagsporter. Jag hade med andra ord blandade känslor när jag klev ut från tjejernas omklädningsrum till idrottssalen, i en lite för kort tröja (det verkar visst som jag växt lite under sommaren också..).

De första hoppen var lätta, som lite uppvärmning sådär. Men sedan blev det svårare och svårare. Jag hade tre försök och hade misslyckats med de två första. Jag kände klumpen i magen ”jag kommer inte klara detta..”.

Men sedan så svävande mina tankar iväg (som vanligt). Jag började istället för att i mina tankar se hur jag misslyckas faktiskt se att jag lyckas, att jag kommer över ribban!! Jag satte upp mitt hår i en starvig hästsvans samtidigt som jag såg framför mig varje steg jag tog fram till ribban, och hur hoppet skulle ske för att jag skulle klara att komma över ribban utan att riva ner den. Jag visualiserade hur jag skulle komma fram till mitt mål. Inte för jag var så bekant med ordet ”visualisera” just då, men jag lärde mig faktiskt en väldigt viktig sak denna septemberdag i en idrottssal belägen i en liten by i Blekinge. Jag lärde mig att visualisera. Och visst klarade jag mitt tredje hopp den dagen. Och sedan dess har jag klarat att göra flera hopp i mitt liv, även om de inte har varit lika bokstavliga som i höjdhopp. 

 Att visualisera ger dig motivation och inspiration för att skapa mål och kämpa för dem. 
Att visualisera hjälper dig att nå dina drömmar och ger dig självkänsla och självförtroende att orka kämpa för att nå dem!
Att visualisera hjälper dig att komma framåt i livet och att skapa det liv du känner att du vill leva.

Men att visualisera kan också skapa omotivation, stress och oro.
Att visualisera kan också skapa misslyckanden och en dålig självkänsla.
Att visualisera kan skapa rädsla för att prova nya saker och en efterlämnande känsla av man nöjer sig, att man lever på halvfart.

Det som styr hur visulationerna påverkar dig - är hur du väljer att visualisera. Ser du ofta misslyckas i dina tankar? Att det inte spelar någon roll att du börjar träna för du ändå kommer att misslyckas? Att du inte orkar ta valet att sluta svänga inom pizzerian efter jobbet för vad spelar det för roll om du ändå bara kommer hålla det i en vecka? Att du inte vågar följa dina drömmar för steget är läskigt och ta – och vad händer om du misslyckas?

Kanske har du redan lagt dig i ”facket” hos dem som helt enkelt inte lyckas? Hos med som nöjer sig. Kanske är du en människa som kollar avundsjukt på dem som verkar ha allt. De verkar så lyckliga, de lyckas åstadkomma det de vill och bara vara nöjda över vad livet har att erbjuda.
Vissa av oss kanske avundas dem, andra jämför sig med dessa människor och kanske upplever känslor av avundsjuka och svartsjuka och tänker tankar som ”varför får hon vara lyckligt gift, ha en stor fyra i stan och få den stora löneförhöjningen på jobbet, så orättvist!” 


Men vad är det då som skiljer dessa människor mer med dem som lyckas mindre här i livet? 

Det enda som skiljer sig mellan dig och dessa människor är du. Och dina tankar och känslor om dig själv.
Det är hur du visualiserar ditt liv.
Ser du att du misslyckas, då misslyckas du ofta.

Ser du istället möjligheter så skapar du en helt annan känsla inom dig. Hinder känns mindre och mer överkomliga. Visst misslyckas du ibland, det gör vi alla. Men istället för att se det som ett misslyckande kan man istället se det som en lärdom. ”Okej, jag kanske behöver värma upp mer innan jag gör marklyftet”, eller ”okej, jag fick inte detta jobb, men nu vet jag vad jag ska tänka extra på till nästa arbetsintervju.”

Så, hur tänker du egentligen om dig själv? Hur tänker innan du gör saker? Innan du tar löprundan? Innan du går på arbetsintervjun? Hur tänker du att din dag kommer se ut när du vaknar?
Kanske kan du tänka annorlunda nu efter att ha läst denna text.