helhet.blogg.se

Vårkväll.

Jag går på en gata i Lund som omringas av bostadshus. Drar min hand mot en häck som tillhör ett rött hus medan jag går där på gatan.
Precis som jag brukade göra mot vår häck utanför vårt hus där jag växte upp när jag gick hem från skolan.

Häcken har nästan har blivit helt grön av solen som skinit så mycket de senaste dagarna. Det har börjat växa några rosa blommor på den som jag inte vet vad dem heter. Men när jag drar min hand lätt mot dem känner jag att de luktar väldigt gott.

Det är maj. År 2014.

Det är lustigt hur fort tiden går egentligen tänker jag samtidigt som jag går där på gatan och kollar på hur solen som håller på att gå ner formar en skugga av mig där på trottoaren.

Lukten av blommor och synen av allt som börjar grönska där runt omkring mig får mig att börja tänka på sommaren. Det var min absoluta årstid när jag var liten.
Och det är det fortfarande.


På sommaren är allting så mycket ljusare.
Dagarna är längre.
Alla är så mycket gladare.

Sommar är semester.
Att få möjlighet att resa bort.
Att bara få njuta.

Mina tankar svävar tillbaka till förr i tiden.
Jag tänker på fjärilarna i magen jag kände av skolavslutningarna i låg- och mellanstadiet.
Idas sommarvisa i kyrkan.
Mamma och pappa satt på kyrkbänken och kollade på.
Alla var så glada, så spända. Sommaren. Ledighet.

Jag tänker på känslan jag hade efter skolavslutningarna.
Jag brukade alltid åka och köpa glass med mina föräldrar efteråt för att fira. Det var liksom pricken över i:et.

Jag ler lite åt tanken när jag går där på gatan.

Jag går förbi ett gult hus på höger sida.
Jag ser tre olika par sitter runt ett bord i vardagsrummet. Alla har ett varsitt glas vin i handen. De sitter och äter och pratar med varandra. Det ser ut som om de pratar om något intressant. En blond kvinna gestikulerar med sina händer, precis som om hon försöker berätta en historia, kanske är det om något hon varit med om. Alla lyssnar nyfiket. Det verkar vara något roligt för en man i långt mörktbrunt hår knutet i en svans skrattar samtidigt som han lutar bak huvudet lite lätt. 

Jag går förbi huset och funderar.
Någonstans där mittemellan är jag.
Jag är inget barn.
Jag har inte sambo och hus.

Jag är student.
Jag är 24 år.

Jag kommer på att jag är precis där jag vill vara just nu.
Faktiskt.
Äntligen är det så.

Jag är glad att jag har fina minnen att tänka tillbaka på.
Jag ser fram emot att en dag sitta där med sambo och villa och ha middagsbjudningar under varma vårkvällar.

Men mest av allt är jag lycklig över att jag har idag. För om jag inte hade haft idag hade jag inte kunnat gå där på gatan och le åt hur det kändes att ha fjärilar i magen när jag hörde ”Idas sommarvisa” som 11-åring eller att fantisera om hur mitt liv kommer se ut i framtiden.

Jag kollar upp och ser trädtopparna färgas orangea av solen som håller på att gå ner, och känner mig tacksam över mina kvällspromenader och de små råd och insikter jag får ”på vägen”.