helhet.blogg.se

Jag har länge trott att man ska uppleva vissa saker och gå igenom vissa perioder innan man känner sig vuxen. Man ska liksom ha samlat på sig en viss erfarenhet och en viss kunskap innan man kliver in i "vuxenvärlden". De senaste dagarna har jag insett att det faktiskt inte är så, inte för min del iallafall. Jag har insett att det inte är VAD man går igenom som gör att man upplever sig själv som vuxen eller inte, det är HUR man agerar i de situationerna som avgör det. 

 

På senare tid har jag insett hur bra jag faktiskt lärt känna mig själv. Jag är medveten mina styrkor och svagheter. Jag vågat jaga mina drömmar. Jag utmanar mig själv för mina rädslor. Jag vågar stå upp för mig själv och mina åsikter. Jag vägrar att låta mig själv behandlas illa och jag jobbar varje dag med att påminna mig själv att uppskatta det fina jag har i mitt liv. 

 

Jag känner någon slags styrka hos mig, något slags mod som finns där inom mig. Jag förundras av hur starkt det har känts de senaste dagarna. En ny kraftig och okänd känsla sprider sig i min kropp. Idag kom jag på vad det är. De senaste åren har mitt liv förändras mycket. Vissa intressen har försvunnit och nya har tagit vid. Vissa personer har förvunnit och nya kontakter har skapats. Att befinna sig på dansgolvet på en nation i ett folkhav, dunkande musik och blinkande lampor som för några år sedan kändes så spännande känns numera mindre och mindre lockande. Jag får så ofta en olustig känsla där, som om vissa människor går dit för att leta. Efter något, efter någon. Jag har så många gånger sett personer som har försökt leta efter något att fylla sitt inre tomrum med. Med en annan persons närhet, med kärlek, med bekräftelse, med alkohol, med pengar, med mat - ja, listan kan göras lång.

 

I stor del av mitt liv har jag också sökt efter svaren där utanför mig, försökt greppa tag i något eller någon att hålla fast vid. Men för några år sedan insåg jag att svaren inte fanns där utanför mig. Såklart så är det utanför mig så som mina nära och kära och min intressen oerhört viktiga för mig. Men jag saknade den där inre tryggheten. Jag insåg att jag inte ville leta efter en bekräftelse utifrån för att känna mig lycklig eller självsäker. Det kunde kännas bra från stunden men ofta försvann känslan lika fort som den kom och tomheten ekade ännu en gång inom mig.

 

En dag kom jag över detta citatet från en bok: "Den som ser utåt, drömmer. Den som ser inåt, vaknar". Jag fastnade för detta citatet och insåg att precis det vill jag göra, jag vill vakna. Det var svårt i början. En process. En vanesak. Mina tankar formades genom de nya, outforskade tankebanorna. Jag insåg att mitt värde eller min glädje inte sitter i hur jag ser ut eller vad jag gör. Min känsla av värde och glädje kommer inifrån mig, från min uppfattning och uppskattning av mig själv. På hur jag hanterar det jag är med om. Numera så kretsar inte min vardag över att jag måste springa den där sträckan på den där speciella tiden för att duga, jag lägger inte en oändlig tid för att platta håret eller sminka mig sådär en vanlig vardagsmorgon som jag kunde göra tidigare. Jag känner inte att jag behöver gå ut och dansa för att känna någon spänning. Jag är liksom klar med det, det ger mig inte så mycket längre och känns som ett hopp bak i min utveckling.

 

Nu uppskattar jag istället känslan och upplevelsen jag får av ett träningpass istället för att jaga prestationen i den. Jag fokuserar mer på hur jag känner mig än på hur jag ser ut. Istället för att vara tyst för att det är enklast så vågar jag säga ifrån och stå upp för mig själv. Istället för att älta saker i mitt förflutna så ser jag det som lärdomar. Jag är inte det som hänt mig. Jag är det jag väljer att vara. 
Jag har vuxit, inombords. Jag känner mig äldre. Visare. Starkare. 

Jag känner mig.. vuxen. 
Jag ser fram emot och välkomnar denna nya episoden av mitt liv.