helhet.blogg.se

Hej fina ni!
Idag har jag hämtat ut mina böcker jag köpt på bokrean. Nu när jag inte studerar längre så har äntligen min längtan till att läsa böcker kommit tillbaka igen! Som vanligt så slutar det alltid att min läsning resulterar i att jag själv börjar skriva, haha! Här kommer några rader som dök upp i mitt huvud när jag plockade upp varorna från affären. Det är inget från mitt liv, utan som inspiration av alla de romaner jag skummat igenom sedan jag var 12 år. 

 

 

Det var först då han verkligen såg henne. Det var just i denna stund han visste att älskade henne. Den där kärleken som han tidigare sett som något abstrakt, bara läst och sett hos andra, som en åskadare. Men det var just nu, som han verkligen upplevde den själv med hela sitt inre. Han var nu huvudpersonen och någon tiondels sekund så kände han en lycka han aldrig upplevt. Den spred sig från hans huvud, ner i ryggraden, till benen för att vända vid tårna och leta sig upp i bröstkorgen för att sedan där stanna och lämna slags okänd, men ack så vacker en känsla av värme efter sig. Men sedan kom paniken. Hennes ögon, hennes leende, att höra henne skratta, att bara få vara tyst i samma rum som henne - kommer det någonsin hända igen? Är hon borta för alltid? Hade han förstört allt? Det som för första gången kändes så helt i hans kropp skiftade till en tomhet, en längtan, en saknad som tog över hela hans medvetande.

 

Han visste, att alla frågor han hade skulle leda till samma svar. Var han beredd på förändra sig? Kunde han ens göra det? Han visste att hans tid var knapp, han hade nästan förlorat henne. Det var bara timmar kvar innan hon skulle åka, bege sig iväg långt, långt ifrån honom. Han hade tagit henne för givet, och hon visste det. Sorgen och smärtan i hennes ögon sade allt innan hon vände sig om och gick, bort från honom. Han kom inte efter, han försökte inte ens. Först när han kom hem så förstod han. Hon, hans kärlek, var borta. 

 

Ljudet av hennes röst väckte honom ur sina tankar. Hon kom mot honom och hennes ögon var precis så vackra som den dagen han kände sin stora kärlek för henne. Det var 32 år senare, exakt på dagen sedan han trodde hon var borta för alltid som han sprang, sprang till henne för att berätta att han inte kunde leva utan henne, inget annat spelade någon roll. När hon var framme hos honom så såg kysste han henne på hjässan. Visst hade de haft både upp och nergångar de 32 åren de varit tillsammans, men kärleken har aldrig vissnat, snarare växt för varje år. Hans tacksamhet för att ha henne i hans liv var enorm. Kärleken har ingen ålder, inget "utgångsdatum" så länge man ger den näring, låter den växta, utvecklas med den och inte mot den. Han tog henne i sin famn och kollade runt i deras vackra trädgård, på allt de odlat från den sommaren de flyttade dit, mycket av det levde fortfarande - speciellt vackra var de stora solroserna, som sträckte sig upp högre och högre mot solens strålar för varje år som gick.