Elva månader
Det är måndagen den tionde april och regnet har precis lämnat Malmö för att ge plats åt solen någon timme innan den går ner. Regnbågen kikar fram mellan lägenhetshusen, den ser ut att vilja visa vägen från den mörkgråa sidan av himlen till den ljust klarblåa delen. Jag sitter i min ljusgråa soffa, tittar ut och funderar.
Jag har funderat mycket och länge under dessa månader. Men sällan skrivit något. Det är bara elva månader sedan det var maj tjugohundrasexton - men på ett sätt känns det som om det var flera år sedan. Mycket har ställts från sin spets under denna tid. Det har varit rörigt, konstigt, jobbigt - men också insiktsfullt, stärkande och fått mig att fundera på vad jag verkligen vill ha och vad jag behöver i mitt liv.
Vem är jag utan någon annan?
Vem är jag när jag inte är i ett förhållande?
Att vara i ett förhållande har länge varit en stor del av mig. En slags identitet. Först kändes det tomt, ekande, ensamt.. Det tog flera månader och många, långa nätter innan jag kunde vända det till något positivt. Vägen har inte varit lätt att vandra, den har varit lång, krokig och innehållit en hel del återvändsgränder. När jag var yngre tänkte jag ofta att vuxna visste allting, att de hade svar på alla frågor. Men jag har förstått att det inte är så. Ibland känns det som om jag hade mer svar när jag var barn än vad jag har nu. Jag hade till en början sådant stort fokus på att hitta svaren, att jag glömde mycket annat som var viktigt i livet. Jag har försökt tvinga fram det via skrift, som tidigare kommit ur mig likt ett rinnande vatten. Men det var som om allting var blockerat. Ju mer jag försökte, desto svårare var det. Så jag slutade, eller rättare sagt så tryckte jag på pausknappen och fokuserade på de delarna av livet som faktiskt funkande. Jobbet, träning, promenader, vänner. Sakta, sakta vände dagarna från övervägande dåliga till övervägande bra. Att läka tar tid. Att få perspektiv tar tid. Tålamod har tyvärr aldrig varit min starka sida. Men att ha is i magen hjälper en att förstå att en känsla, även om den är väldigt stark inte är bestående - utan förändras med tiden. Jag tror jag skrivit det innan, jag har iallafall blivit påmind om det vid flera tillfällen - och det är att livet handlar om lärdomar. Livet handlar om att lära känna sig själv, igen och igen. Vi förändras ständigt, får perspektiv och insikter. Viljan till saker och ting kanske förändras med detta. Livet är inte statiskt och borde inte vara det heller. Svaret är kanske att det inte finns något svar. Man kanske ska prova sig själv för att se vad som känns rätt i magen? Något jag förstått på vägen är att jag behöver ägna denna tid till mig själv. Vad vill jag egentligen? Vad längtar jag efter? Vad gör mig lycklig?
Och när jag fått svaren så provar jag mig fram. Bygger fram något hållbart och starkt att stå på. Hittar mig själv igen, bit för bit. Eller snarare kanske hittar nya delar av mig, som jag inte fått plats med i mitt liv tidigare?
Det känns skönt att vara på andra sidan. Att ha klarat sig ur det starkare. Att le spontant och känna det ända ner i magen har länge varit en del av mig som jag uppskattat mycket, och att den delen visar sig allt mer känner jag är ett tecken på att ett nytt kapitel i mitt liv tar fart. Mitt egna kapitel.
