Varför skjuter vi upp livet?
Ju äldre jag blir desto fortare går tiden tycker jag. Eller egentligen så vet jag ju att tiden inte går fortare, det är ju precis 24 timmar om dygnet som det brukar vara. Däremot så har jag så mycket planerat framåt som gör att jag upplever att tiden går fortare. Måndagar blir snabbt till onsdagar och helt plötsligt är det fredag eftermiddag och helgen tar emot oss med öppna armar. Vintern blir till vår som sedan blir en härlig övergång till den varma sommaren som till slut blir kallare och kallare för att lämna över rampljuset till höstens färgglada tid. Åren går och många tänker nog tyst för sig själv om vart tiden tar vägen. Vi springer runt i detta tempo tills något i vårt liv eller i vår omgivning händer, något utöver det där vardagliga. Ofta är det tyvärr något negativt, något som får oss att stanna till tvärt från bubblan av att vara framtidens slav. Livet skakas runt och det kan känns som om tiden stannar. Bara där och då ser vi oss omkring, något vi har svårt för när våra blickar bara riktas framåt. Då blir vi påminda om vad som finns runt omkring oss, vilka som finns runt omkring oss. Det och dem som vi bara förutsatt att de alltid ska vara hos oss. Men det är tyvärr ingen självklarhet att det är så. Det tas ofta gör givet. Men varje dag är en gåva som du får med dina nära och kära, med din omgivning, med ditt jobb, med allt du har byggt upp fram till idag. Inget är självklart. Det är lustigt att vi har så svårt att visa uppskattning varje dag för dessa personer. Visst känner vi det medvetet och omedvetet men hur hur långt tid tar det mellan stunderna där du faktiskt säger och visar uppskattning för de i din omgvning? Och hur ofta visar du uppskattning för dig själv? Jag har träffat många (och jag har själv varit en sådan person) som säger att "på måndag ska jag börja med mitt nya liv", "efter sommaren ska jag börja träna" och så vidare. Varför? Varför börjar man inte direkt med något som man vill, något som är bra för en? Varför fortsätter man äta skräpmat varje dag när man VET att man mår dålig av det? Varför är man kvar på ett jobb man inte trivs med? Varför flyttar man inte om man verkligen vill det? Eller vad det nu kan vara. Om du inte gör det idag, eller inom en snar framtid så kan det vara försent. För vi ska egentligen inte ta dagarna för givet. Inte för oss eller för någon annan i vår omgivning. Jag har börjat se varje dag som en gåva, och det har verkligen hjälpt mig, för jag är en sådan person som har en stor tendens att endast se framåt, köra på, ögonen på målet. Tiden går fruktansvärt snabbt då och man glömmer lätt att se sig omking, uppskatta det man har. Jag har alltid velat ha mer men har på senare tid kommit på att om jag hela tiden vill ha mer, hur ska jag då uppskatta det när jag får det om jag inte redan uppskattar det jag har? Och om jag är missnöjd med något i min omgivning så är det min största skyldighet att själv ändra det till något bättre, och ändra det nu, idag för att imorgon kan det faktiskt vara för sent.
Att flytta hit och börja plugga till något jag verkligen ville jobba med trots rädsla och tvivel var ett sätt att ändra min vardag till det bättre en lång tid framöver. Att jaga och fullfölja dröm gjorde jag till min skyldighet.