Att zooma ut för att ta in.
Det är måndag kväll, första måndagen efter midsommar och jag passar på att snöra skorna och ge mig ut i parken efter en trött och lång dag. Sommaren visar sin osäkra sida i Lund med ömsom en mörk himmel och ömsom solstrålar som letar sig fram mellan molnens sprickor.
Jag känner hur jag zoomar ut dagen som varit. Jag zoomar ut alla runt omkring mig. Jag zoomar ut människor i träningskläder med hörlurar som promenerar, jag ser gestalter som joggar förbi mig, men noterar inte hur de ser ut eller hur de rör sig. I min ögonvrå ser jag människor med barnvagnar och hundar som passerar, men jag låter inte de fånga min uppmärksamhet. Jag zoomar förbi mannen med den gråa rocken som alltid sitter på den tredje bänken från fontänen, trots att jag lägger märke tills hans närvaro när jag passerar. Jag ser hans tredje fimpade cigarett som ligger på grusgången och som träffas av kvällssolens stålar.
Jag har varit i fokus länge, fokuserat på flytten, fokuserat på jobbet, på resor och sommarens planer. Lite tid för att bara vara, att smälta intryck och verkligen känna efter. Känner hur orden letar sig fram inom mig ju fler steg jag tar. Hur det börjar lägga sig på plats bit för bit. Jag känner hur jag får ett andrum. Att bara få vara med mig själv. Tystnaden. Jag stänger av snapchap, loggar ut på facebook och sätter mobilen på ljudlöst. Stegen är inte lika säkra som de brukar vara, jag har inte ens bott har en månad ännu. Det är fortfarande relativt okänd mark, ännu inte "hemma". Längtar efter jag landat helt, till detta till fullo blir mitt hem igen efter att känt mig svävande så länge. Men det känns bra inombords och därför vet jag att det kommer bli bra. Livet består av olika faser och jag har nyss klivit i en ny fas. Livet är väldigt annorlunda från hur det var för ett år sedan. Jag ser nästan bara fördelar med det nu och jag är tacksam för de perspektiv och den styrka jag fått. Vissa dagar känns bara lite mer ensamma än andra - idag är en sådan dag. Känslan i magen fyller sig dock med en allt mer positiv känsla ju fler steg jag tar.
Även om vissa saker i mitt liv är nytt och outforskat så finns det vissa delar som aldrig kommer att ändras.
Jag tänker jag på helgen som varit och de fina vänner jag har vars band mellan oss jag är säker aldrig kommer brytas. Vissa människor kommer och går i ens liv under olika perioder, men ni är bannemig det mest äkta jag har har i mitt liv <3 Jag tänker att jag kanske tar er för givna ibland - att jag precis som morgonen kommer varje dag så har jag en plats i ert hjärta och ni i mitt. Men jag vet, och inser ju längre på rundan jag kommer så behöver man alltid jobba på relationer, det är alltid bättre att fråga en extra gång eller bara hålla om varandra när orden inte räcker till. För det alla av oss går igenom jobbiga perioder ibland, och det är verligen då man förstår extra mycket hur någon betyder för en. För att något ska växa sig starkt och äkta, så behövs det näring och kärlek - och jag tror det är en stor anledning till varför vi fortfarande är bästa vänner.
Tack för att jag får gråta och skatta med er, älskar er till himlen och tillbaka <3
