helhet.blogg.se

Varje morgon har jag längtat efter att skriva här. 
Jag har så mycket tankar, funderingar och insikter jag känner för att skriva av mig.

Som jag behöver skriva av mig för att fungera optimalt. 
Varje kväll så har jag varit så utpumpad på energi att jag inte ens minns vad jag tänkte på under morgonen. 

De senaste månaderna har varit väldig jobbiga för mig på många sätt. Egentligen så är mitt liv väldigt bra. Jag är så glad och tacksam över det jag har i mitt liv. Men det är bara så mycket som händer och jag har en tendens att alltid köra 110 % eller inget när jag tar mig an något. De senaste månaderna har det dock hänt så mycket och jag har nog tagit min an allt för mycket på en gång. Man kan helt enkelt inte köra 110 % på två utbildningar samtidigt, driva ett stort projekt, jobba extra, fortfarande ha en hel del att fixa med den nya lägenheten, hinna anpassa sig i den miljön vi nu bor i och hinna göra sånt som man tycker är kul. Det sistnämda har blivit mer och mer lidande. 

 

Jag alltid behövt tid på mig att anpassa mig i nya miljöer. 
Fram till jag var 23 år så gick jag i skogen nästan varje morgon. Oftast mötte jag aldrig någon på skogstigen, det var bara jag och skogen. Det var en väldigt viktig stund för mig. Jag fick mycket insikter under dessa promenader. Det var faktiskt här jag formade de flesta av mina drömmar. Det var så skönt att slippa tänka utåt och bara fokusera på vad jag kände på insidan. Eller bara att vara. 

 

Nu består mina mornar av att cykla till bussen, springa till tåget och hoppas på att det inte stannar under färden på grund av något fel, så jag hinner ta den andra bussen som går till skolan. Stress. Massa människor. Ofta kaos. Någonstans där tappar jag mina tankar på vad jag vill skriva. Det finns inget utrymme för att låta tankarna sväva iväg, ingen möjlighet till att bara vara. Allt måste anpassas enligt tidsramen. 
Jag har bara fått en enda insikt under dessa mornar. Och det är att jag fullkomligt hatar att pendla.

 

Att ta bort saker i mitt liv som jag gör "för skojs skull" för att hinna med alla dessa "måsten" så finns de inget utrymme för att släppa den stress och alla de krav jag ställer på mig själv. 

Jag känner att jag någonstans på vägen tappat bort mig själv. Jag ber verkligen om ursäkt till de människor jag har runt omkring mig för att jag har varit dålig på att svara på sms, på att höra av mig och helt enkelt bara visa min uppskattning på att ni finns. Jag har helt enkelt inte orkat. 

 

Mitt fokus nu är att försöka hitta mig själv igen. Nu är kandidatuppsatsen inlämnad och det känns som en stor sten har lyfts från mina axlar. Jag känner hur mina dagliga tankar - de tankar jag låter flöda fritt utan krav, börjar komma tillbaka. Jag börjar så smått känna igen mig själv igen. Att skriva detta inlägg tror jag visar att jag börjar hitta tillbaka igen. Så många gånger jag har satt mig här och försökt skriva och det fullkomligt har låst sig inom mig. 

 

Jag har lovat mig själv att lära mig av detta, att aldrig utsätta mig för detta igen. Att bortprioritera aktiviteter som är så viktiga för en själv och låta alla "måsten" ta över är ett snabbt och effektfullt sätt att springa in i väggen och må psykiskt dåligt. Ändå är det så vanligt att många gör det idag. Det är svårt att få ihop livspusslet idag utifrån de förutsättningar som finns i samhället. Det finns så mycket "måsten". Men det jag har lärt mig från min resa är att sätta alla dessa "måsten" i ett större perspektiv. Det viktigaste vi har är ju nämligen vår hälsa. Vad gör du i din vardag som gynnar din hälsa - gör du något varje dag som du tycker om? Visar du uppskattning till de personer som är runt omkring dig? Livets kärna tror jag kommer inifrån, från de känslor och tankar du har om dig själv och andra. Om du bara ser måsten så är det svårt att släppa fram den uppskattning du faktiskt känner. Livets guldkant liksom försvinner. Att se det så har hjälpt mig att dra ner på mina "måsten". Att dela upp dem i mindre bitar. Allt behöver faktiskt inte hända just nu. Vissa måsten har jag helt tagit bort. De får helt enkelt inte plats i mitt liv, för jag vill och behöver också ha tid och utrymme för att göra sånt som jag tycker är kul.