helhet.blogg.se

Jag minns vårt ekande skratt i skogsdungen. 
Jag minns hur engagerade vi var var när vi byggde kojor och hur stolta vi kände oss när vi hade byggt klart dem. 
Jag minns speciellt en dag när vi lekte på "våra" stenar, som fanns på ett speciellt ställe i skogen. Vårt ställe. 

Detta var en extra varm sommarkväll och trädens löv glödde i kvällssolen. Jag klättrade upp för den högsta stenen. Jag minns att jag ville komma nämre trädkronorna. Kvällssolens skimmer skapade så fina mönster i trädens toppar. När jag sedan skulle ta mig ner så blev jag påmind om min svindlande höjdrädsla. Jag tog krampaktigt tag på stenen jag satt på. Jag ropade på dig för jag visste att du var en bit därifrån.

Jag hörde dig säga:

 

 

Det dröjde inte länge förrän jag såg ditt ansikte där nedanför mig. Jag minns att vinden fångade tag i trädens toppar. Detta gjorde att solens strålar önsom färgade ditt ansikte gyllene och fick dina fräknar att synas och dina blåa ögon att bli blåare. Önsom så skymde vinden solen med trädens toppar vilket gav karaktär till ditt allvarliga ansiktsuttryck. Du visste att jag var höjdrädd. 

 

Du sa i en lugn ton: "Hoppa Jonna, jag fångar dig!"

 

Jag sa i en mer nervös stämma: "Men tänk om du missa mig?!

 

 

Jag såg hans bruna kortklippta hår dansa i vinden. Jag minns hans händer, inte mycket större än mina var i den åldern. Men ack vad jag minns att de kändes trygga. Jag visste att han var min vän och att jag kunde lita på honom. 

 

Det slog mig när jag satt där uppe på stenen att det var mig själv jag inte kunde lita på. Att det var min rädsla som hämmande mig. Jag minns att jag tänkte att jag inte kunde klamra mig fast vid stenen i en evighet eller låta någon annan ta ner mig. Jag visste att det var dags för mig att klara detta själv. Fast det kändes ensamt och läskigt. 

Jag visste att jag var tvungen att vara rädd i en stund för att i slutändan skulle det vara värt det. 

Jag tvekade dock fortfarande, ända fram till du uppmanande ropade till mig igen, lite mer bestämd denna gång:

"Jonna, du måste VÅGA!"

Jag andades ut ett djupt andetag. "Okej, jag hoppar."

 

Just då skymdes solen av trädens grenar och jag såg åter igen konturerna i ditt ansikte. Du såg tillmötesgående och hoppfull ut. Du trodde på mig.  

Jag minns att det kändes som en evighet fast det egentligen bara tog någon sekund vid hoppet. Jag minns rädslan jag hade om vart jag skulle landa, i din famn eller platt på marken. Jag minns förnimmelsen av alla känslor som dansade runt i magen. 

 

Men det jag minns allra klarast var när du fångade mig i din famn. 
Jag minns att jag kollade upp på ditt ansikte i samma stund som solens strålar åter igen lyste upp dina klarblåa ögon och reflekterade sig mot dina tänder samtidigt som du skrattade till. Jag minns känslan jag hade när du sa:

"Kolla, Jonna, du klarade det! Visst var det värt att vara rädd för en stund för att bevisa för dig själv hur stark och modig du är?"

Jag är tacksam för denna upplevelse jag hade som barn. Den har en väldigt djup och betydelsefull innebörd för mig och är något jag fortfarande tänker tillbaka på då och då. Jag glömmer det ibland, hur viktigt det är att våga hoppa, att våga möta sin rädsla. För det kan vara ensamt och läskigt. Du kanske inte vet vart du landar. Kankse är det ingen som fångar dig? Kanske landar du på marken? 

Något jag lärt mig och förstått är att just där och då, innan hoppet, är det läskigt. Och under tiden man faller är det också läskigt. Men när varje gång jag landat så har jag alltid gjort det på fötterna, om det inte varit någon där som tagit emot mig så att säga.
Varje gång jag har landat så har jag gjort det med nya erfarenheter i min ryggsäck.
Jag har utvecklats och fått nya synpunkter.
Jag har blivit en lite bättre, starkare och hårdhudad Jonna. För då har jag övervägt minst en rädsla i mitt liv och bevisat för mig att jag faktiskt överbevisade rädslan, att mitt mod var starkare än rädslan. 

 

Jag tycker att det är fascinerande att något så starkt och insiktsrikt kan födas ur något som skapat en sådan stor rädsla från första början!