helhet.blogg.se

Det var en plats ganska så långt härifrån, där träden kändes fler och där havet alltid fanns nära. 

Vi vandrade på en stig som mynnade ut till till en liten bro. 
Vi gick med raska steg, för det började skymma och bli mörkt i skogen.

Vi skrattade inte som vi brukade den kvällen. 

Dina steg var annorlunda och jag märkte att det som du hade varit med om tyngde dig. 

 

Jag väntade in dig och efter en stunds tysnad sa du:
"Jonna, vad ska jag göra? Jag litade ju på honom."

 

"Jag vet". Sa jag. Hur vill du göra?"

 

Du suckade tungt och sa: "Jag vet inte. Jag älskar ju honom."

 

Jag kollade ner på bron vi gick på och funderade ett tag på vad jag skulle svara dig. 

 

"Du säger att du älskar honom, men för att älska honom måste du känna honom. Tycker du att du känner honom?" sa jag efter ett tag. 

 

Du kollade upp på träden som hade färgats röda av solnedgången och jag märkte att mina frågor hade fått dig att fundera.

 

"Nej, egentligen känner jag ju inte honom. Inte alla hans delar iallafall. Den personen jag känner skulle aldrig göra så" sa du. 

 

Vi gick under tystad en bit, tills vi nästan var framme. Men varken du eller jag kände oss redo att gå in ännu. Det var en fin kväll och våren började övergå till sommar. Det var mörkt nu och ängen lystes upp att tusen stjärnor. Vi tog av oss våra jackor och la oss på dem. 
Vi låg där en bra stund och kollade på stjärnorna. Jag minns att jag tänkte att sådana stunder är ovanliga att uppleva i livet.

 

Vi såg ett stjärnfall och jag tog din hand i min. 

"Det känns bättre nu, Jonna" sa du. 

 

"Jag vet" sa jag.