helhet.blogg.se

Du frågar mig varför jag inte berättat det för någon ännu. I ett kort andetag därefter med ett tonläge inte kan dölja din exalteration, säger du att du har berättat det för alla.

Du ler.

Du ser så lycklig ut och jag kan inte låta bli att älska dig lite extra. 

Jag kommer på mig själv av att jag varit tyst en stund - och säger lite för snabbt att ska göra det, att jag ska berätta det snart. Jag ler lite snett tillbaka och känner mig tankespridd. Nya, okända och oupptäckta känslor gör sig till känna i min kropp. Jag vill bekanta mig med dem. Jag ser plötsligt en tydlig väg i mitt liv, i min framtid. Den som länge känts så osäker och oviss. Nu känns det istället stadig och stabil. Jag känner mig överrumplad av känslorna. Jag ville smälta det först innan jag berättade. För det är stort. 

 

Jag åker hem och vet precis vad jag behöver göra. Jag packar min gråa fjällrävenryggsäck och tar på mig mina svartvita byxor som är sköna att gå i. Jag packar ner en varm kofta, en halsduk och min bruna diktbok med guldiga ramar. Jag skyndar mig till stationen och sätter mig på tåget mot Malmö C. De skånska åkrarna pryds denna junidag av skuggan utav svarta och gråa moln, och jag är glad över att jag tog med mig halsduken. Hoppar av på Malmö C och väntar på bussen. Kollar mig omkring och tänker att denna runda kommer jag att åka mycket framöver. Jag ler stort för mig själv i samma stund som känslan börjar kännas i mina axlar och letar sig sedan fram till min mage där den liksom exploderar, i vilket som känns som flera tusentals fjärilar. Jag ser i min ögonvrå att en kvinna som stod snett bakom mig på hållplatsen kollade nyfiket på mig. Jag bara fortsatte le och vara i känslan och jag kunde se att hon också fick ett leende på sina läppar. Fast solen och värmen lyser med sin frånvaro så känner jag att denna dagen är fantastisk. Och den är viktig för mig för att jag ska kunna ta in det och smälta det. 

Jag måste helt enkelt åka dit igen och se det igen med mina egna ögon. 

Jag hoppar av bussen och styr min färd mot havet. Jag går förbi de nybyggda husen på vänster sida och ser min spegelbild i de avlånga fönstren. Jag möter min blick som är fylld av glöd och spänning i spegelbilden - och det påminner mig om att jag faktiskt är här nu och att detta kommer att hända. Det är inte längre en dröm eller en tanke. Det är verklighet. Jag känner hur fjärilarna gör sig påminda i min mage ännu en gång. 
Jag kollar mig omkring och suger åt mig av omgivningen. Den är vacker och den ger mig inspiration. 

 

Lägenheterna med de gråa fasaderna som skapar vackra kontraster mot havet uppenbarar sig runt hörnet. Bara några fortsteg längre fram så ser jag den. Jag ser den stora uteplatsen med utsikt mot havet och segelbåtarna. Jag ser köket som är stort och smälter ihop med vardagsrummet i en fint stort rum. Jag kliver in på uteplatsen och förundras ännu en gång över hur stor den är. Jag kan se mig sitta där och skriva i en skön fåtölj varma sommarkvällar, kanske med doften av grillat. Precis som jag skrev om i skolan för två år sedan när vi skulle skriva om vart vi ville befinna oss om 5-10 år.

 Efter ett tag, när jag smält intrycken så lät jag benen styra in mot Limhamns centrum. Jag kände att jag ännu en gång föll i förälskelse i den lilla stadsdelen av Malmö som kändes som en egen liten stad i den stora staden. Jag välkomnade Limhamn i mitt liv och jag kunde hur stadsdelen med de pittoreska gatorna också välkomnade mig. Jag kände mig som hemma. Och nu visste jag att jag är redo att berätta.