helhet.blogg.se

Vaknade av att solen sken igenom fönstret och att dess strålar träffade mitt ansikte. 
Tog på mig promenadtightsen och valde "The Killers" som sällskap denna morgon. 

Ville bara, ut, ut, ut. 

 

Stegen började sin riktning dit automatiskt. Jag behövde inte ens tänka, inte planera, inte förutspå. 
Jag visste redan. 

Den enda platsen i Lund som känns som mitt hem. 
Där naturen är som mest påtaglig. 
Där jag kan slappna av och tänka klart. 

 

Många tankar följde mig på vägen dit. 

Livet har gett mig en hel del rejäla käftsmällar på senare tid. 
Ögonöppnare. 
Förändringar. 
Smärta och sorg. 

 

Och jag blev arg på mig själv medan mina fötter närmade sig platsen. 

Varför har jag gjort detta tidigare?
Varför har jag inte promenerat varje dag när jag har behövt det som mest?

Varför har jag ständigt hållit mig sysselsatt?
Av rädsla?

För att jag ska slippa tänka, känna? Göra beslut?
Antagligen. 
Eller ja. Så är det. Insikten träffade mig som ett slag i magen. 
När verkligheten hinner ikapp en. 

 

Men det var skönt samtidigt. 
För när jag tänker klart så gör jag bra beslut.

Jag kunde inte låta bli att se mig själv som en del av naturen när jag passerade den skånska landsbygden. Hur livet är som en process. Hur de olika väderomslagen och årstiderna liknar de olika kapitlen man upplever i livet.

 

Hösten - vissa saker vissnar i ens liv. Det kanske gör ont, det kanske känns skönt, befriande. Beroende på vad det är som vissnar såklart. Men oftast en jobbig period. Men något alla måste gå igenom ibland. 

Vintern - kylan. Livet kanske pausar en aning. Du lägger fokus på det viktigaste och har kanske inte energi för att påbörja nya saker. Kanske reflekterar du över vad som hände under hösten och varför det hände. Tar med dig lärdomarna. 

Våren - pånyttfödelse. Det som vissnade i höstas gör plats för nya erfarenheter och kanske nya människor i ditt liv. Du känner dig piggare, gladare, mer nyfiken på livet. Om du blev sårad är det här du äntligen släpper smärta och sorgen, du slutar leva med det och lägger det bakom dig. Ser framåt. Nya knoppar börja växa. 

Sommaren - min personliga höjdpunkt. Du finner dig i den nya situationen, att ditt liv har förändrats. Du låter dig själv växa till den du vill vara. Det blommar för fullt och du känner dig stark och lycklig. 

Alla faser går de flest igenom. Vissa varar längre än andra. 
De visar vilken process livet är. 
Det är hela tiden snurrandes. I förändring. 
Som ett kretslopp. 

 

Jag närmar mig platsens kärna. Den mest vackraste platsen på promenaden. 
Jag inser där att jag har tappat min intuition. Min magkänsla. 
Jag bara är i situationen. Jag står på ett ben på marken men vet inte vart jag ska sätta ner det andra. 

Min magkänsla har hjälpt mig många gånger. Men nu ekar den tomt. 
Jag inser att jag under en längre tid försökt hitta den. Letat. I mig. Hos andra. 
Försökt tvinga fram den. 
Försökt skriva dikter som bara blivit några få ord. 
Försökt leta i låttexer. 
I bilder. 

Men ju mer jag letat, desto mer hopplöst har det känts. 
Men idag kändes det annorlunda. 
Jag vet fortfarande inte vart min magkänsla finns. 

Men jag vet hur jag ska få tag på den. 
Och kanske tar det tid. Men det är okej. 

För vid varje steg jag tagit tills jag kom fram till platsen har mina steg känns lättare. 
Jag insåg på vägen att jag burit mycket på mina axlar. Mina tankar. Andras tankar. De hade liksom klumpat ihop sig till en enda massa. Inte konstigt att jag inte vet vad jag känner. 
Min intuition ligger under allt detta och kan inte göra sig hörd. 

 

Jag kollar ner samtidigt som jag kommit i underfund med detta och ser knopparna av några vackra gula blommor. 
Jag inser att jag börjar gå in i våren. 
Höstens ekande efter det som vissnat känns mindre påtagligt. Vinterns reflekterande börjar gå mot sitt slut. 
Tack.