helhet.blogg.se

Året var 2011. Jag var 21 år gammal och hade precis flyttat från mina föräldrars hus i Olofström till Trosa, en liten ort utanför Stockholm. 
Det var bara några dagar sedan jag flyttade in på skolan och som att mina föräldrar och min syster kört därifrån efter att ha hjälpt mig med flytten dit. Jag minns mycket väl hur jag stod där i mitt rum och blickade ut genom fönstret efter att jag sagt hej då till dem. Även om jag planerat flytten dit väl och tycktes vara mentalt förberedd inför den stod jag nu där med en berg- och dalskänsla i magen. Jag kände rädsla. Jag kände mig otrolig ensam. Jag hade aldrig gjort något liknande innan. Inte stått på egna ben. Aldrig varit så långt ifrån mitt hem, mina vänner eller min familj tidigare. 
Men samtidigt kände jag en helt ny känsla i magen. Något jag inte känt så mycket av tidigare i mitt liv. Jag kände mod. Jag kände spänning. Jag visste att det fanns så mycket mer av mig. Så mycket mer "där inne" som inte kommit ut av olika anledningar. Jag bara visste att jag skulle tycka om mig själv mer om jag bara lät det komma ut. Om jag bara lät mig vara mig själv. 

Jag visste att jag var tvungen att ta detta steg, att följa mina drömmar för att kunna utvecklas till den Jonna jag alltid velat bli men aldrig riktigt "nått fram till". Jag ville utveckla nya delar av mig. Göra dem starkare. Genom erfarenhet. Genom kunskap. Genom att gå MIN väg och göra det JAG vill. 

 

 

Det var tidig höst, och som sagt var det några dagar sedan jag stod där i mitt rum och blickade ut genom fönstret. Det var efter lunch och jag satt i klassrummet med resten av mina klasskamrater i Hälsocoach-klassen. Vi hade nyligen fått frågan om "Vilka de två viktigaste personerna i vårt liv var" och jag blickade ut genom klassrummets fönster och funderade. Det var en otroligt vacker utsikt över skärgården. Trädens löv dansade i vinden och några föll till marken av vindens styrka. Det var väldigt vackert och jag var tvungen att styra tillbaka mina tankar till frågan igen. "De två viktigaste personerna i mitt liv". Jag tyckte att det var svårt att bara välja två personer. Jag hade många personer (och djur) jag älskade i mitt liv som var viktiga på olika sätt. Jag tyckte att det var svårt att se att någon var viktigare än någon annan. Men efter många om och men skrev jag iallafall ner två personer på pappret framför mig. 

Lite visste jag då att jag snart skulle uppleva en del av den vändpunkt jag var där för att söka. En byggkloss i rätt riktning. En insikt som skulle förändra mig själv till det bättre. Till det som är hälsans kärna och grund enligt mig själv. 

Läraren sa nämligen, kort därefter "hur många av er skrev ert egna namn som en av personerna"? 
Jag kollade ner på mitt papper, "jag hade inte ens en tanke på mig själv" tänkte jag. Det fanns inte ens som ett alternativ av de personerna jag övervägde. 
Men där, och just då började jag förstå. Jag började förstå hur viktig jag var för mig själv. 

 

Så varför är det ofta så? Att vi glömmer bort oss själva? Trots att det faktiskt borde vara så att det alltid är en själv som är den viktigaste personen i ens liv. 

 

Om vi inte är nöjda med oss själva så är risken stor att vi inte är nöjda med den omgivningen vi har runt omkring oss och de val vi gör. Kanske hamnar vi i dåliga relationer som är svåra att ta sig ur på grund av tankar så som "vem är jag utan min partner då?" och "jag förtjänar ju ändå inget bättre". 

Om man däremot förstår hur viktig man är för sig själv så ökar chansen att man gör val som gynnar en och att man har en omgivning som stöttar en. 
- Detta för man vet sitt världe.
- För man vet att man inte förtjänar att ha någon i sitt liv som gör en illa på ett eller annat sätt.
- Man har styrkan att göra aktiva val för att välja bort personer och byta omgivningar som tar onödig energi och kraft från en. 

DETTA EFTERSOM MAN VET ATT VÄRDET KOMMER INOM SIG SJÄLV OCH INTE FRÅN NÅGON ANNAN - ELLER NÅGOT ANNAT. 

Idag lever jag av tankesättet att mitt värde kommer inom mig själv och ALDRIG från någon annan eller något annat. Däremot kan personer, handlingar, upplevelser och så vidare göra mig starkare och genom detta kan jag bli påmind om hur bra jag faktiskt är, hur mycket jag älskar mig själv och hur stolt jag är över det jag åstadkommit i mitt liv. Men mitt värde sitter ALDRIG i mina handlingar eller hur andra personer ser på mig. Det kommer alltid inifrån mig.

 

När jag var yngre så frågade jag ofta mina vänner om kläderna jag skulle köpa var fina. Jag vågade inte styrketräna med för tunga vikter av rädsla för var min omgivning skulle tycka om jag blev för musklig, och jag ville sällan gå ut utan smink. Detta var väldigt uppenbara tecken på att jag trodde att mitt värde satt i mitt utseende och min omgivnings syn på mig själv. 

Idag däremot så gör jag det jag vill från hjärtat. Jag styrketränar för jag älskar det. Jag går mina egna vägar och gör mina egna val, från hjärtat. Jag kan gå på stan utan smink utan att ens reflektera över det. För vad spelar den för roll om jag har foundation eller inte när jag vet att mitt värde sitter på insidan? Vad spelar det för roll om jag har muskler och om någon annan inte tycker det är snyggt - för JAG gillar det, och det är det som är det VIKTIGA!

 

 

Jag ser mig nu som min bästa kompis. 
Och varje gång jag stressat och tagit på mig för mycket eller känner att jag inte räcker till stannar jag upp och tänker "men vänta lite nu, vad skulle jag sagt till min bästa kompis i detta läge?" 
Och svaret gör alltid att jag alltid får insikt om situationen och mer "distans" till mig själv.

Så, efter ni läst detta. Hur känner ni? Är du din bästa kompis?