Att reflektera
Livet är så himla häftigt.
Vi glömmer ofta det. Jag tror vi behöver stanna upp mera och reflektera vad vi faktiskt ha åstadkommit för att ha lyckas komma där vi är idag. Det är så vanligt att vi strävar efter det vi har framför oss, vi tänker ofta på vad vi ska göra nästa vecka, nästa månad osv - vilket också är bra i en viss grad, planering och struktur krävs ju för att vardagen ska fungera.
Men att stanna upp ibland och verkligen se hur och varför man har kommit dit man är idag är så viktigt. Att stanna till och berömma sig själv för att man klarade den tentan eller att man lyckades så bra med sina arbetsuppgifter INNAN man går framåt i planeringen för nästkommande tenta/projekt etc. Jag tror detta är en faktor till varför många känner så stor inre stress idag, man påbörjar ett projekt direkt efter man knappt har avslutat det förra och på vägen glömmer man stanna upp och ge sig själv en klapp på axeln för det man faktiskt ha åstadkommit.
Jag menar - kolla tillbaka till i ditt liv och verkligen reflektera vad du har gjort för att lyckas komma dit du är idag. Du har kanske gjort chansningar, flyttat till en ny stad för ett nytt jobb/utbildning, alla tentor/prov du klarat och arbetsuppgifter du har lärt dig. Alla erfarenheter du har fått på vägen. Och inte minst alla människor du har träffat. Tänk på hur detta har format dig och gjort dig till den människa du är idag. Kan du se vilken häftig väg du vandrat? Du kanske genom en tillfällighet fick ett jobb du inte alls trodde att du ville ha men älskar att jobba med idag? Eller att du haft en stor dröm att jobba inom ett visst yrke och genom flera års slit verkligen jobbar som detta nu? Hur häftigt är inte det - och hur häftig är inte du som lyckats med detta?!
Att tänka på detta, och vara tacksam för det man har lyckats med och de man har runt omrking sig är så viktigt anser jag. Och att berömma sig själv när man lyckas åstadkomma något.
Jag är en person som tidigare i mitt liv gärna föll i ett tankemönster där jag alltid jämförde mig med andra och tänkte saker som "jag vill också ha det där, jag vill också kunna uppleva det" osv. Om du har detta tankemönster kommer du aldrig bli riktigt lycklig. För i detta tankesätt ser du ner på dig själv och då kommer du aldrig kunna acceptera dig själv som du är. Jag har lärt mig på senare år att istället för att JÄMFÖRA mig med andra så kan man INSPIRERAS. Och då ändras tankesättet till tankar som "oj, kan hon det så kan jag". Ser ni skillnaden på tankarna?
Detta tankemönster har verkligen format mig till en bättre människa som får mig att få inspiration och motivation med att lyckas med saker i livet istället för att se ner på mig själv i jämförelse med vad andra har lyckats med. Och inte minst den tacksamhet jag har lärt mig att känna efteråt!
Bara lite lördagstankar :)