Jag vill bara meddela att jag bytt bloggportal och bloggar nu på >>www.blogg.holisticas.se<<
Jag vill bara meddela att jag bytt bloggportal och bloggar nu på >>www.blogg.holisticas.se<<
Tänker på att olycklighet ofta kommer när man inte lyssnar på sig själv. När man ger mer än man får. När man gör saker man inte vill. När man inte tror på sig själv.
Jag tänker att samhället är sjukt. Det är samhället som är sjukt, inte vi som är sjuka. Det är samhället som gör oss sjuka med alla den press det lägger på oss. Tänker att det viktigaste jag kan göra som individ är att bygga en stark grund. Att lyssna på mig själv. Att våga prova nya saker och utvecklas, att våga säga nej till när jag inte har energi till det. Att våga vara den skämtsamma energifyllda Jonna när jag känner för det och dem mer tysta tankespridda Jonna när min kropp och sinne kräver det. Att lära mig lyssna på sin kropp och sitt sinne och följa det man känner. Tänker att jag kommit en bra bit på vägen.
Tänker.
Jag går förbi medelålders personer som cyklar förbi mig, många av dem uppklädda, sminkade och fixade. Jag promenerar förbi människor i olika stadier i livet, men de flesta har något gemensamt - de är på väg till en fest, middag eller någon tillställning denna lördagskväll. Jag känner kontrasterna mellan dem och mig själv som går där och kan klia mig i ögonen utan att mascaran lämnar svarta ränder efter sig. Jag har fått upp farten nu och jag känner hur hjärtat pumpar snabbare och mina lungor drar in mer syre för varje andetag. På något sätt känner jag mig mer levande när kroppen får jobba mer. Jag vill bort från alla människor, in till grönskan och lugnet. Idag är en sådan dag som jag behöver det extra mycket. När jag kommer in i dungen känner jag hur axlarna sjunker ner och hur huvudet känns lättare och tankarna klarare.
Jag tänker på hur konstigt det är livet förändras med tiden. Hur vissa personer försvinner och hur nya kommer in. Hur intressen förändras och nya varor och rutiner kan smyga sig in. Hur man kan längta efter något man aldrig tidigare längtat efter och hur vissa saker som tidigare betytt så mycket nu är oväsentliga. Jag tänker att det är fint på något sätt. Att man kan se tillbaka och se kontraster. Hur situationer, kunskap och lärdomar kan förändra en. Att allting inte bara är svart och vitt som Jonna sjutton år kände - utan att det kan vara flera olika nyanser däremellan. Jag tänker på att jag för fyra och ett halvt år sedan hade haft panik över att ha en lördag planlös, medan jag idag njuter till max av att ägna denna lördag till att göra bara det jag vill göra. Jag tänker på hur mer säker jag är i mig själv, hur jag lärt känna mig själv och därigenom förstått mitt eget värde och vet bättre vad jag förtjänar och vill ha. Det känns stabilt och pålitligt.
Yoga, nu ska jag ge dig en chans på riktigt.
Alla nyanser
Jag har känt mig glad, inspirerad, pigg och motiverad - men också trött, stundtals ensam, lite förvirrad och kluven. Jag har vågat känna alla känslor och se dem som en del av mig som behövt komma till ytan och låtit sig bli påminda.
En resa på många sätt
Det är måndag kväll, första måndagen efter midsommar och jag passar på att snöra skorna och ge mig ut i parken efter en trött och lång dag. Sommaren visar sin osäkra sida i Lund med ömsom en mörk himmel och ömsom solstrålar som letar sig fram mellan molnens sprickor.
Jag känner hur jag zoomar ut dagen som varit. Jag zoomar ut alla runt omkring mig. Jag zoomar ut människor i träningskläder med hörlurar som promenerar, jag ser gestalter som joggar förbi mig, men noterar inte hur de ser ut eller hur de rör sig. I min ögonvrå ser jag människor med barnvagnar och hundar som passerar, men jag låter inte de fånga min uppmärksamhet. Jag zoomar förbi mannen med den gråa rocken som alltid sitter på den tredje bänken från fontänen, trots att jag lägger märke tills hans närvaro när jag passerar. Jag ser hans tredje fimpade cigarett som ligger på grusgången och som träffas av kvällssolens stålar.
Jag har varit i fokus länge, fokuserat på flytten, fokuserat på jobbet, på resor och sommarens planer. Lite tid för att bara vara, att smälta intryck och verkligen känna efter. Känner hur orden letar sig fram inom mig ju fler steg jag tar. Hur det börjar lägga sig på plats bit för bit. Jag känner hur jag får ett andrum. Att bara få vara med mig själv. Tystnaden. Jag stänger av snapchap, loggar ut på facebook och sätter mobilen på ljudlöst. Stegen är inte lika säkra som de brukar vara, jag har inte ens bott har en månad ännu. Det är fortfarande relativt okänd mark, ännu inte "hemma". Längtar efter jag landat helt, till detta till fullo blir mitt hem igen efter att känt mig svävande så länge. Men det känns bra inombords och därför vet jag att det kommer bli bra. Livet består av olika faser och jag har nyss klivit i en ny fas. Livet är väldigt annorlunda från hur det var för ett år sedan. Jag ser nästan bara fördelar med det nu och jag är tacksam för de perspektiv och den styrka jag fått. Vissa dagar känns bara lite mer ensamma än andra - idag är en sådan dag. Känslan i magen fyller sig dock med en allt mer positiv känsla ju fler steg jag tar.
Även om vissa saker i mitt liv är nytt och outforskat så finns det vissa delar som aldrig kommer att ändras.
Jag tänker jag på helgen som varit och de fina vänner jag har vars band mellan oss jag är säker aldrig kommer brytas. Vissa människor kommer och går i ens liv under olika perioder, men ni är bannemig det mest äkta jag har har i mitt liv <3 Jag tänker att jag kanske tar er för givna ibland - att jag precis som morgonen kommer varje dag så har jag en plats i ert hjärta och ni i mitt. Men jag vet, och inser ju längre på rundan jag kommer så behöver man alltid jobba på relationer, det är alltid bättre att fråga en extra gång eller bara hålla om varandra när orden inte räcker till. För det alla av oss går igenom jobbiga perioder ibland, och det är verligen då man förstår extra mycket hur någon betyder för en. För att något ska växa sig starkt och äkta, så behövs det näring och kärlek - och jag tror det är en stor anledning till varför vi fortfarande är bästa vänner.
Tack för att jag får gråta och skatta med er, älskar er till himlen och tillbaka <3
Att zooma ut för att ...
är inte alltid så lätt
Ensamheten är så oförutsägbar,
precis som att ha en vän som man inte riktigt vet vart man har
Ensamheten är starkast på kvällarna
När tystnaden ekar och mörkret tränger sig på
Vissa dagar känns ensamheten välkomnande,
jag nästan kräver den, längtar efter den
Vissa kvällar känns dock ensamhetens närvaro kvävande,
den gör ont, smärtar
Det som har varit och det som komma skall är ett eko,
eko av tankar, eko av händelser
Som en film som spelas upp på min näthinna
Scen för scen, om igen och igen
Jag försöker vinna över ensamheten,
inte låta den styra mig
Allt mellan raderna som inte sagts än,
gör min osäker,
gör att jag känner mig ensam
Jag vill så mycket,
men måste kontrollera mig,
inte sväva bort för mycket
För att bli vän med ensamhetens alla sidor,
så kanske jag inte ska fly de dagar den kommer ovälkommen,
det är kanske dags att lära känna ensamhetens alla sidor på riktigt,
att lära känna mig själv på riktigt.
En del av livet
Det är måndagen den tionde april och regnet har precis lämnat Malmö för att ge plats åt solen någon timme innan den går ner. Regnbågen kikar fram mellan lägenhetshusen, den ser ut att vilja visa vägen från den mörkgråa sidan av himlen till den ljust klarblåa delen. Jag sitter i min ljusgråa soffa, tittar ut och funderar.
Jag har funderat mycket och länge under dessa månader. Men sällan skrivit något. Det är bara elva månader sedan det var maj tjugohundrasexton - men på ett sätt känns det som om det var flera år sedan. Mycket har ställts från sin spets under denna tid. Det har varit rörigt, konstigt, jobbigt - men också insiktsfullt, stärkande och fått mig att fundera på vad jag verkligen vill ha och vad jag behöver i mitt liv.
Vem är jag utan någon annan?
Vem är jag när jag inte är i ett förhållande?
Att vara i ett förhållande har länge varit en stor del av mig. En slags identitet. Först kändes det tomt, ekande, ensamt.. Det tog flera månader och många, långa nätter innan jag kunde vända det till något positivt. Vägen har inte varit lätt att vandra, den har varit lång, krokig och innehållit en hel del återvändsgränder. När jag var yngre tänkte jag ofta att vuxna visste allting, att de hade svar på alla frågor. Men jag har förstått att det inte är så. Ibland känns det som om jag hade mer svar när jag var barn än vad jag har nu. Jag hade till en början sådant stort fokus på att hitta svaren, att jag glömde mycket annat som var viktigt i livet. Jag har försökt tvinga fram det via skrift, som tidigare kommit ur mig likt ett rinnande vatten. Men det var som om allting var blockerat. Ju mer jag försökte, desto svårare var det. Så jag slutade, eller rättare sagt så tryckte jag på pausknappen och fokuserade på de delarna av livet som faktiskt funkande. Jobbet, träning, promenader, vänner. Sakta, sakta vände dagarna från övervägande dåliga till övervägande bra. Att läka tar tid. Att få perspektiv tar tid. Tålamod har tyvärr aldrig varit min starka sida. Men att ha is i magen hjälper en att förstå att en känsla, även om den är väldigt stark inte är bestående - utan förändras med tiden. Jag tror jag skrivit det innan, jag har iallafall blivit påmind om det vid flera tillfällen - och det är att livet handlar om lärdomar. Livet handlar om att lära känna sig själv, igen och igen. Vi förändras ständigt, får perspektiv och insikter. Viljan till saker och ting kanske förändras med detta. Livet är inte statiskt och borde inte vara det heller. Svaret är kanske att det inte finns något svar. Man kanske ska prova sig själv för att se vad som känns rätt i magen? Något jag förstått på vägen är att jag behöver ägna denna tid till mig själv. Vad vill jag egentligen? Vad längtar jag efter? Vad gör mig lycklig?
Och när jag fått svaren så provar jag mig fram. Bygger fram något hållbart och starkt att stå på. Hittar mig själv igen, bit för bit. Eller snarare kanske hittar nya delar av mig, som jag inte fått plats med i mitt liv tidigare?
Det känns skönt att vara på andra sidan. Att ha klarat sig ur det starkare. Att le spontant och känna det ända ner i magen har länge varit en del av mig som jag uppskattat mycket, och att den delen visar sig allt mer känner jag är ett tecken på att ett nytt kapitel i mitt liv tar fart. Mitt egna kapitel.
Elva månader
Året har fått mig att fråga mig själv vad jag egentligen vill, vad jag brinner för. Insikt och därefter självförverkligande. Där står jag nu.
Stöd. Ensamtid. Resor. Äventyr. Kreativa lugna aktiviteter. Sociat. Kärlek. Utmaningar.
Vi kanske måste fortsätta hitta oss själva i olika perioder i vårt liv. Och våga hitta oss själva. Inte fastna i något som är ogynnsamt.
Insikt och därefter s...
Det kändes som om jag drunknat länge, och när jag väl kom upp på land så försökte jag lära mig andas igen. Det tog tid. Det kändes så konstgjort i början. Jag minns att jag tänkte "hur andas man normalt när ens hjärta gått sönder?" Ibland tog jag min hand över det bara för att känna efter att det fortfarande slog. Hjärtesorg är något man sällan pratar om, något man sällan uppmärksammar. Det känns som det sopars under mattan på något sätt. Ändå ser jag det ofta, iallafall några gånger i veckan via mina patientmöten. Jag har sett många tårar fällas. Men jag har också sett hopp, en jävla amanna och fått en förståelse om att tiden inte kanske läker allt, men den ger en perspektiv och insikt. Och det har gett mig otroligt mycket styrka, för jag är inte ensam. Jag har aldrig varit ensam. Man måste "bara" klara sig ur den jävliga tiden, dag för dag, minut för minut, sekund för sekund. Jag har förstått att jag inte kan hoppa tillbaka tre år i tiden och börja om där det slutade. Jag behöver istället fokusera framåt. Vad vill jag? Vad behöver jag? Att inte vara rädd för framtiden, rädd för vad som kan gå fel - är känslor som har varit svåra att vända. De har funnits i bakhuvudet som ett eko, hållt mig fast i min utveckling. Att gå ifrån det kändes tungt från en början, men ju fler steg jag tar, desto lättare går det. Jag ser året 2016 som ett år som jag har fått kämpa, kämpa som fan rent ut sagt. Och det är viktigt att visa, att prata om. Livet är inte alltid som facebook och instagram vill visa - livet består inte bara av fina sidor. Förra veckan visade en kompis mig ett klipp på en tjej som filmade sig själv när hon grät på grund av att hennes katt skulle avlivas. Det var i mina ögon ett väldigt vackert ögonblick samtidigt som det såklart var otroligt sorgligt. Men jag kände en enorm tacksamhet till henne för hon vågade visa hennes känslor i dess ärlighet, utan filter. Jag har alltid beundrat människor som vågat visa sina känslor, det är bland det starkaste man kan göra. Tack för att ni gett mig mod att våga visa mina.
Det finns inte en end...
Istället för att ta den vanliga rundan runt sjön så viker mina ben av mot andra vägar idag.
Jag har förmånen att mina föräldrar bor kvar i staden jag växte upp i.
I staden där mina små barnfötter tog sina första steg, där jag sade mina första ord och fick mina första kompisar.
I staden där jag för första gången blev kär. I staden där jag hittade och skapade de första delarna av mig själv.
Det finns många minnen här. Historia. Mina första kapitel i mitt liv är skrivna här. Mina första lärdomar i livet, som delvis har format mig till den jag är idag.
Precis mittermot, över vägen ligger det som var min grundskola. Ekeryddskolan. Där jag brukade spela kula med mina kompisar på rasterna. Och hoppa hage. Fast jag gillade inte riktigt att hoppa hage - så jag spelade mest kula.
Solen tittar fram bakom molnen och lyser upp skolgården. På ett ögonblick så kastas jag från mina minnen tillbaka till nutid, där jag står idag som 26-åring. Ännu en insikt slår mig, för bara en stund sedan, under de mörka molnen såg skolgården så dyster ut. Nu, med solens värmande ljus så ser den så levande ut. Precis som livet, där vissa perioder kan kännas dystra och mörka - för att sedan med tiden kan få ett nytt ljus och med det nya perspektiv. Något som visar att livet inte är en rak linje som endast ska bestå av positiva upplevelser, det är ju faktiskt så att de mindre positiva upplevelserna ger oss lärdomar och lär oss uppskatta det fina vi har i vårt liv.
Ibland behöver man ti...
Tankar som visar någon slags röd tråd. Som ger mig något typ av svar.
Jag har saknat det. Nästan begärt det.
Kanske har jag levt i framtiden. Framtiden känns alltid så ljus, formbar. Annat än dåtiden, den är låst, går inte att ändra. Kanske har jag levt i den också. Kanske är det därför det inte gått att skriva.
Förändringar. Så många förändringar. Kanske är det också därför det är så svårt att skriva.
Jag har gått i skogen. Det brukar få mina tankar att dansa, att trängas för att få komma ut i skrift.
Men det har varit tyst, stilla.
Tankar mellan hjärtsl...
Nu har jag precis lyxat till det med en god och stor frukost. Älskar att sitta längre och njuta av frukosten på helgen. Känner mig inte så utvilad som jag hade velat dock. Elsa (vår ena katt) har börjat löpa så hon har mjauat konstant nästan hela natten, och natten därpå som jag inte heller så bra eftersom jag råkat dra på mig en UVI. Så det blir nog en lugn förmiddag. Tänkte skriva lite på mitt projekt. På tal om det så kommer bloggen att flyttas lite längre fram och lite annat smått och gott kommer att hända! Jag saknar att laga maten med kärlek istället för att slänga ihop ett storkok varje söndag som jag äter resten av veckan. Kroppen kräver mer variation känner jag nu.
På lördagen var det jättefint väder. Såg totalt tio stycken fjärilar och det kändes verkligen som om våren knackade på dörren <3
Önskar er en fin helg! Kram!
Påskhelgen
Vart är min inspiration?
Vart har min motivation och drivkraft tagit vägen?
Ensamhet, tystnad, tända ljus, promenader, poddar, bokläsning och skrivande..
Missförstå mig inte - jag älskar att umgås min sambo, men jag hade också glömt hur viktig min ensamtid är.
Jag har så långt jag kan minnas sökt mig till ensamheten stundtals. När jag var barn så gillade jag att varva leken med andra och mig själv. När jag var tonåring så gillade jag att hänga med mitt tjejgäng vissa dagar och att vissa dagar bara knyta på mina skor och vandra i skogen i timmatal. I min vardag som det ser ut nu så finns det inte så mycket utrymme för ensamhet, med bussåkande 3 /h dag till jobbet och träning på kvällen så är stunden för ensamhet i princip obefintlig. Helgerna är ofta bokade med något socialt som jag såklart uppskattar att jag har, men samtidigt så är saknaden efter de stunderna för mig själv enorm. Jag kräver dem för att må bra. Jag kräver naturen, skogen, lugnet, tystnaden.. Mina besök till Blekinge och dess vackra natur är alltid så tidspressade, ofta hinner jag bara vara där ett dygn innan tåget beger sig till Skåne igen. Det är för lite, min själ skriker efter mer..
Jag har länge frågat, länge undrat varför det kändes som en del av mig var borta.. Nu vet jag. Jag känner en stor tacksamhet över att jag nu har svaret.
Och jag vet att jag kommer dit en dag.
Ge aldrig upp era drömmar! Kämpa för dem varje dag, gör saker som leder till att du lär känna dig själv, det gör att du blir din bästa vän istället för din fiende. Du kommer tacka dig själv varje dag för detta.
Relationen till sig s...
Idag har jag hämtat ut mina böcker jag köpt på bokrean. Nu när jag inte studerar längre så har äntligen min längtan till att läsa böcker kommit tillbaka igen! Som vanligt så slutar det alltid att min läsning resulterar i att jag själv börjar skriva, haha! Här kommer några rader som dök upp i mitt huvud när jag plockade upp varorna från affären. Det är inget från mitt liv, utan som inspiration av alla de romaner jag skummat igenom sedan jag var 12 år.
När tiden inte finns
Varför skjuter vi upp...
Sedan när har det varit svårt för mig att skriva inifrån mig själv?
Det är först idag jag kom på varför. Varför jag inte kan skriva längre. Min inspiration är borta. Puts väck.
Min fritid är idag begränsad på grund av bussbyten och långa pendlingstider, allt har en tid som måste hållas, det är svårt att vara i nuet när man vet att inom en snar framtid ska vara på en plats en speciell tid. Inget i strukturen får ändrats för allt påverkar varannat. De vackra rådjuren i gläntan har byts ut mot bilar. Mina ben till busshjul som jag inte längre kan styra, inte påverka. Tiden på kvällen är knapp, träningen prioriteras då den är viktig för mig så det bli i princip träning- mat - sova varje vardagskväll. Jag saknar mina promenader. Min tid som försvann. Mina djupa andetag. Min passion när jag höll en penna och de ord som mitt inre belyste mig med.
Min inspiration är naturen, min egentid och känslan av att vara i nuet.
Fokus kommer istället ligga på vad jag kan ändra i min vardag som gör att jag får ta del av naturen igen, vara i nuet och få mer egentid igen. Och känner redan att min känsla av tomhet inom mig minskar, för nu vet jag precis vad jag ska sträva mot och vad som egentligen är viktigt.