helhet.blogg.se

 

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur viktigt det är att vara äkta och sann mot sig själv. Jag har insett att många, varav jag vissa stunder faktiskt inte har varit sann mig själv. Konsekvenserna, av mina erfarenheter av detta är att man då gör handlingar för att andra ska vinna på dem, för att "man ska nog göra så" eller för att man har hamnat i situationer på grund av att man gjort val då man inte varit sann mot sig själv. Det kan vara allt från små handlingar som att prioritera bort en viktig del av sin fritid som man hade behövt för återhämtning för att jobba över. "De har ju inget folk och då måste jag ju ställa upp. Jag kan ju vila nästa helg.. "

 

Eller större handlingar som stanna kvar i en stad eller på ett jobb du inte längre vill vara kvar i/på bara för någon annans skull. Jag brukar personligen känna ganska starkt i magen att det liksom knyter sig i den om jag säger, gör eller lovar något jag egentligen inte vill. Ni kanske känner igen det? "Ja, men det kan jag göra" säger man kanske och ställer upp på något man egentligen inte vill/har tid med/energi till. 

För om man själv inte mår bra, då är det svårt att ha energi till att hjälpa någon annan, eller ställa upp för någon annan. 

 

 Jag tror detta är orsaken till att många mår dåligt idag. De är helt enkelt inte sanna mot sig själva. Många gör saker av fel anledningar som de inte vinner på i längden. Man glömmer göra saker med hjärtat. Hjärnan tar ofta över och man gör dagligen handlingar "för att man ska göra så" eller "för det är enklast."

Stannar kvar på jobbet man inte trivs på "för man inte har någon annan utbildning", stannar kvar i ett äktenskap "för barnens skull", vågar inte flytta från staden man inte trivs i "för du inte känner någon annan i en annan stad". Ursäkterna kan vara många. Men hur många ursäkter man än har kan inte få bort känslan man har inom sig, att något inte stämmer, att man bara är en del av den personen man innerst inne vet att man kan och VILL vara. Ursäkterna tar aldrig bort den känslan, kanske bedöver dem känslan ett tag. Men den kommer alltid finnas kvar så länge du inte gör något åt det. Så länge du inte provar. Vågar. Utmanar dig själv. Tror på dig själv. Litar på att DU faktiskt vet bäst om vad du vill. 

 

När jag jobbade som personlig tränare så hade jag mest tjejer som klienter. 9 av 10 av alla tjejer ville främst träna rumpa och mage. Jag var noga att fråga samtliga av mina klienter "varför vill du fokusera på dessa områderna, är det för att bli starkare? Är dessa områderna de svaga länkarna i din kropp?"
Jag fick, alltid, tyvärr alltid svar i stilen som - "Min pojkvän vill att jag ska träna det", "killar gillar det", vissa hade med bilder från tidningar när de visade en bild på en redigrad tjej och sa "för det är snyggt!".

Missförstå mig inte, jag tycker också det är snyggt med en vältränad och hälsosam kropp. Men för mig är det något sekundärt efter det grundläggande, och viktigaste biten med träning - träna för att MÅ BRA. Absolut inte för någon annans skull. Om jag bara hade tränat för att se snygg ut så hade jag inte haft någon motivation för fem öre! Jag tror det är därför det är svårt för många att hålla igång träningen, många börjar träna med tankar som "nu jäkla ska jag börja träna 5 gånger i veckan så jag kan gå ner till storlek 36 igen!". Träningen blir ofta då en ångest för många, en ångest som gör sig påmind varje gång man inte tar sig iväg. Många mår dåligt av det. Man ljuger för andra och sig själv, "jag är nog för trött för att träna idag". Det finns ingen grundläggande motivation i det målet, att man ska träna för att få ner i vikt. Många ser så träningen som något jobbigt. Ett måste. 
Hur lätt är det att få energi till att göra något som tar energi?

Efter mina klienter tränat med mig ett tag så hade jag alltid uppföljning med dem för att se om hur långt de kommit med sina mål och om målen eventuellt hade ändrats. Ofta gick målet med en snyggare rumpa och vältränad mage till "få träningen som en rutin, bli starkare i hela kroppen, träna för att må bra, träna för att sova bättre osv". Ser ni att målen då få en annan innebörd? Det är inte längre något ytligt, inte längre något mål grundar sig på att någon annan vill att de ska se ut så. Nu blir det istället mål som grundar sig i att de vill utvecklas och utmana sig själva, att de känner att träningen är något som GER dem någoting. 

Har ni tänkt på vad som egentligen ger er energi? Är det inte så att när du verkligen känner fjärliar i magen, när du verkligen ler så det känns i hela kroppen då? Visst är det på grund av att du precis gjort något som du verkligen velat? Som att klara den där stora tentan som du vet tar dig ett steg närmare ditt mål? Som när du gjort ett grymt träningspass för att du VILLE göra det? När du vågade testa något du egentligen inte vågat tidigare fast du velat och märker hur mycket du verkligen gillar det?

 

Jag tror att det är just detta som skapar livskvalitét. Att vara sann och äkta mot sig själv gör att man våga säga emot till att göra något som inte känns bra för en själv. Att inte låta sig behandlas illa för man förstår sitt egna värde. Man sätter inte sig i situationer som man vet att man inte vinner på i långa loppet. Man har inte ursäkter för saker och ting. "Jag gjorde det för jag inte visste vad jag annars skulle göra", "jag gjorde det för jag var arg" och så vidare. Nej, man sätter ner foten och vågar vara ärlig "nej. jag känner faktiskt att jag inte har tid idag, idag känner jag för att vara hemma och läsa i en bra bok!" eller "nej, för att orka jobba nästa vecka så måste jag ha tid att återhämta mig nu i helgen, jag kommer inte att hoppa in och jobba extra idag."

 

Jag tror inte man känner någon, på riktigt, om den personen inte är ärlig och vågar visa vem man är innerst inne. Inte vågar visa sina svagheter, inte vågar var stolt över sina styrkor, inte vågar prata om sina drömmar och tankar. Jag älskar att se människor våga öppna sig, att våga visa sina själar. Att se dem lyfta sina vingar och ta sig dit de vill. Jag älskar att se glöden i en persons ögon när de pratar om något de tror på och brinner för. Det kan vara bland det vackraste jag vet. Att se när en personen är i sitt esse. Jag inspireras av det så otroligt mycket och varje gång jag möter en sådan person, så påminns jag om att jag vill vara sådan också. Jag tror det är därför jag skriver denna blogg, allt jag skriver här är saker jag har lärt mig på vägen i mitt liv och som jag vill dela med mig om. Jag vet inte om det inspirerar eller hjälper någon, även om jag såklart hoppas det, men jag vet att jag mår så otroligt mycket av de rader jag skriver här. Allt jag skriver här är ärligt, och kommer rakt från mitt hjärta och jag mår så bra av att få skriva av mig. Det ger mig energi. 
Att vara ärlig mot sig själv är ingen lätt grej, speciellt om man under en längre tid inte varit det. Många går runt med ett hål i brösten, ett tomrum de vill fylla. Kanske har de glömt varför tomrummet uppstod från första början. Det kanske började byggas redan under barndomen. Kanske fyller man det med droger, alkohol, för mycket mat, för mycket träning, för mycket shoppning etc. Tyvärr är detta ganska vanligt idag. En person som förstår sitt värde skulle aldrig ta någon drog eller träna för mycket för de vet att det är ett steg tillbaka i deras utveckling, att det inte gynnar dem. 
Min personliga erfarenhet av att ta sig ur ett tankesätt där man inte är sann mot sig själv är att faktiskt skriva ner allt man har inom sig. Allt man vill göra men som man aldrig vågat göra. Och sedan faktiskt göra det! Våga. Göra. Det. Jag har aldrig någonsin ångat något jag gjort för min egen skull, något jag gjort från mitt hjärta. Det har gjort mig starkare. Visare. En bättre Jonna på alla sätt och vis.