Jag går förbi medelålders personer som cyklar förbi mig, många av dem uppklädda, sminkade och fixade. Jag promenerar förbi människor i olika stadier i livet, men de flesta har något gemensamt - de är på väg till en fest, middag eller någon tillställning denna lördagskväll. Jag känner kontrasterna mellan dem och mig själv som går där och kan klia mig i ögonen utan att mascaran lämnar svarta ränder efter sig. Jag har fått upp farten nu och jag känner hur hjärtat pumpar snabbare och mina lungor drar in mer syre för varje andetag. På något sätt känner jag mig mer levande när kroppen får jobba mer. Jag vill bort från alla människor, in till grönskan och lugnet. Idag är en sådan dag som jag behöver det extra mycket. När jag kommer in i dungen känner jag hur axlarna sjunker ner och hur huvudet känns lättare och tankarna klarare.
Jag tänker på hur konstigt det är livet förändras med tiden. Hur vissa personer försvinner och hur nya kommer in. Hur intressen förändras och nya varor och rutiner kan smyga sig in. Hur man kan längta efter något man aldrig tidigare längtat efter och hur vissa saker som tidigare betytt så mycket nu är oväsentliga. Jag tänker att det är fint på något sätt. Att man kan se tillbaka och se kontraster. Hur situationer, kunskap och lärdomar kan förändra en. Att allting inte bara är svart och vitt som Jonna sjutton år kände - utan att det kan vara flera olika nyanser däremellan. Jag tänker på att jag för fyra och ett halvt år sedan hade haft panik över att ha en lördag planlös, medan jag idag njuter till max av att ägna denna lördag till att göra bara det jag vill göra. Jag tänker på hur mer säker jag är i mig själv, hur jag lärt känna mig själv och därigenom förstått mitt eget värde och vet bättre vad jag förtjänar och vill ha. Det känns stabilt och pålitligt.
Yoga, nu ska jag ge dig en chans på riktigt.
