Idag när jag promenerade till gymmet tänkte jag på hur ofta vi människor faktiskt klagar på saker och ting. Speciellt vid denna årstiden "usch vad kallt det är", "fy vad halt det är", "nu är bussen sen igen" är säkert saker du hör folk säga dagligen i din omgivning och risken är stor att du själv yttrar vissa av dessa meningar ofta. Samma sak är det under sommarhalvåret, fast då hör du och yttrar kanske meningar som låter mer som "usch vad varmt det är" eller kanske "typiskt att jag fick min semester när det bara regnar".
Visst känns det som om vi LETAR efter saker att klaga på?
De flesta av ovanstående problem går faktiskt att lösa ganska enkelt, ta på dig mer kläder om det är kallt, använd broddar på skorna om det är halt. Lyssna på en bra podd/ljudbok/musik när du väntar på den sena bussen eller varför inte passa på att gå några stationer? (vardagsmotion!). Om det regnar på din semester, ta på dig regnkläder och gå ut ändå, bada i sjön/havet fast det regnar (det är faktiskt riktigt mysigt) eller bjud hem dina vänner på brunch på altanen/balkongen med tända ljus och lyssna på det härliga smattrandet av sommarregn som faller på taket! Vi kan inte ändra på vädret - så varför lägga onödig energi på det? Och vi behöver ju faktiskt inte se själva regnet som något hinder till varför vi inte skulle kunna ha en bra dag!
För några år sedan fick jag ett jobb, jag var jätteglad över detta jobb och kom dit med ett leende varje dag. Det kändes coolt att jag började tjäna egna pengar, försörja mig själv och börja spara lite pengar. Jag fick ganska så mycket ansvar på detta arbete vilket jag gillade riktigt mycket. Men varje dag i fikarummet så klagade vissa av mina medarbetade på det ena eller det andra. Lönen var för låg, rasten var för kort, vädret var dåligt, det var för mycket att göra på jobbet, jobbet var tråkigt, varför började de inte plugga innan så de kunde byta jobb och så vidare och så vidare. Jag blev väldigt påverkad av allt detta, på ett negativt sätt. Jag började själv tänka så tillslut. Jag gick inte med ett leende på läpparna till jobbet längre, jag gick dit med en målmedvetenhet om vad som behövde göras för att sedan så fort som möjligt gå hem igen, det roliga med det försvann mer och mer. Jag minns inte riktigt vad som fick mig att vakna upp och se det med andra ögon men en dag såg jag väldigt tydligt att jag hade "blivit som dem". Jag klagade också över jobbet, över lönen och allt annat som jag tidigare varit så glad över. Och jag märkte också hur mycket energi det sög från mig. Glada och spralliga Jonna var inte så glad och sprallig längre. Jag levde mer efter helgen och ledigheten och satt med klumpen i magen varje söndag som jag vet så många andra gör i dagens samhälle och känner igen sig i.
Efter denna insikt visste jag att jag hade två val. Jag kunde vara kvar och nöja mig med situatuionen som den var (alltså att fortsätta klaga men inte göra något åt situationen) eller att faktiskt göra ett aktivt val att förändra/förbättra det jag klagade på! I detta fall så slutade jag på jobbet. Men det behöver man inte alls göra om man är i en liknande situation. Tycker du att din lön är lån och/eller att du har för mycket att göra på för få timmar tillexemel, prata med din chef om det! Om det inte hjälper, kolla på andra jobb. Lägg upp en plan! Du måste aktivit göra ett val, att klaga gör inte att du kommer någon vart. Du spyr bara galla över dig själv och andra vilket rent av bara suger onödig energi från dig och din omgivning! Märker du att dina arbetskamrater/klasskamrater/etc också är i "klagozoonen", prata med dem, förklara hur du känner. Så länge du inte gör en aktiv handling för att förändra det du så gärna klaga på att du vill ha/inte ha/osv kommer det inte att ske någon förändring. DU styr ratten, det är helt upp till dig vilken väg du vill köra på!
Nu för tiden innan jag börjar klaga på något så försöker jag göra det som en vana att först se orsaken till varför jag vill klaga, sedan att istället försöka se det som en möjlighet och inget hinder och tillslut hitta en lösning eller lösningar på det.
Som exempelvis så har vi väldigt mycket plugg i skolan denna termin. Jag kan gå runt och klaga på hur mycket det är varje dag, för att sedan exempelvis skjuta upp det och råplugga och såklart klaga en massa precis innan tentan, "fan, måste vi ha allt detta?", "har jag ens nytta till det sen?", "fy vad mycket kurslitteratur det är", "kommer jag hinna med allt detta?".
Jag kan antingen handla som i exemplet ovan, klaga varje dag, låta det suga negativ energi från mig och sedan stressplugga mellan svärandet i sista veckan.
Som exempelvis så har vi väldigt mycket plugg i skolan denna termin. Jag kan gå runt och klaga på hur mycket det är varje dag, för att sedan exempelvis skjuta upp det och råplugga och såklart klaga en massa precis innan tentan, "fan, måste vi ha allt detta?", "har jag ens nytta till det sen?", "fy vad mycket kurslitteratur det är", "kommer jag hinna med allt detta?".
Jag kan antingen handla som i exemplet ovan, klaga varje dag, låta det suga negativ energi från mig och sedan stressplugga mellan svärandet i sista veckan.
ELLER kan jag redan nu lägga upp en pluggplan och tänka: "okej, jag har en tenta om fem veckor, hur ska jag lägga upp det så jag lär mig bäst och slipper stressplugga i slutet?" Vi kan säga att jag lägger exempelvis en timme om dagen på detta, gör en tidsplan för vad jag ska vara klar med till olika tidpunkter så jag ligger i fas.
Alltså - (1) orsaken till varför jag ville klaga var att jag hade mycket plugg. Men jag kan istället se plugget som en (2) möjlighet att klara tentan och till att jag lär mig viktiga saker som jag kommer att ha kunskap av i framtiden! (3) Lösningen till att det är mycket att plugga på är att jag gör lite varje dag så jag slipper stressplugga i slutet! Ser ni hur tänket och AGERANDET ändrar hur hela situationen blir? Och jag sparar en massa energi och tid på att slippa klaga!
Detta är ganska viktigt att reflektera över! Hur ser du på din vardag - och hur påverka detta dig?
