helhet.blogg.se

När dagen börjar lida åt sitt slut, då sätter jag mig på min balkong. 

När himlens mörker lyses upp av stjärnornas sken, då geppar jag min penna. 
När månen skiner ner på mig, då vet jag lättare kan öppna min port till mitt innersta. 

 

Jag skriver det som än må komma fram. 
Jag vet att det är det bästa sättet att lära känna mig själv. 

Jag minns när jag var liten och höll pennan i min lilla, lilla hand.
Du kollade på mig med en blick jag hade svårt att tyda, det var som om du befann dig just där och då men samtidigt någonstans långt fram i tiden.

Du berättade för mig hur viktigt mitt skrivande var för mig. 
Du berättade att precis som träd behöver vatten för att växa så behöver jag skriva för att växa på samma sätt. 
Du förklarande att precis som träden går igenom nya årstider så kommer jag gå igenom olika perioder i mitt liv. 

 

Perioder som kan liknas vid blåsiga höstar till kalla, mörka vintrar för att sedan utvecklas till inpirerande vårar och varma och kärleksfulla somrar.

Jag var bara en liten flicka med lockigt hår och nyfikna blåa ögon.

Men du fortsatte, för du visste ändå att jag förstod.

Du berättade att skrivandet skulle hjälpa mig igenom allt, att höstens blåst även skulle framkalla nya tankar hos mig. Att jag även under de kallaste vintermånaderna skulle lära mig att se hur vackert snön glimmade.

Att våren skulle få mig att förstå den utveckling jag gjorde när det var som kallast och att sommaren skulle inspirera mig att lita på det som fanns inom mig. 

 

Jag fortsatte att hålla i min penna. 
Jag började rita. Ett litet träd med gula löv. 
Ett träd med dansande löv där den mörka himlen lystes upp av klara stjärnor. 
I min ögonvrå såg ditt sneda leende och hur du lutade dig tillbaka i solen du satt på.