helhet.blogg.se

 

Och jag har känt mig som den personen. Att vakna upp varje dag med ett leende och en längtan att få fylla ännu en dag med det jag önskar. Att känna tacksamhet för det jag har runt omkring mig och det jag hittills har byggt upp. Att vara tacksam för det livet jag lever och alla lärdomar jag har lärt mig för att komma just dit. Jag minns hur jag kändes innan jag la mig i sängen på kvällen, hur det pirrade i magen för det bara var timmar borta tills en helt ny dag började som jag fick vakna upp till med en härlig morgonpromenad efterföljande av en god, lång frukost. Det var den bästa starten av varje dag minns jag att jag kände, att vakna upp med naturen.

 

Jag minns hur det pirrade i magen innan varje träningspass. Av spänning. Av motivation. Av lycka. Fast jag tränat under så många år gav mig träningen så mycket tillbaka. Jag fick ut mer av den med tiden och ju mer jag utvecklades. Jag minns hur jag brukade planera mina pass noga innan, där jag provade nya pass på gymmet. Cirkelträningspass, tapatapass, tunga stykepass blandat med konditionspass. Jag vågade utama mig själv, jag vågade prova nya saker. Det gjorde inget att jag körde detta i gymmet och att andra kanske kollade på mig. De fick gärna kolla, jag kanske kunde inspirera någon? Jag minns hur jag tänkte på den lilla osäkra tjejen som klev in på gymmet vid 14 års ålder och var så rädd för att göra fel och trodde att alla kollade på henne om hon gjorde det. Den tjejen var långt borta, och jag minns hur stolt jag var efter varje träningpass. Hur jag log. Hur endofinerna dansade i min kropp. Hur GRYM jag var. 

 

Jag minns hur tacksam jag var för de nära och kära jag hade runt omkring mig. Jag visste att de älskade mig lika mycket som jag älskade dem. Mitt hjärta är stort och har jag någongång släppt in dig i mitt hjärta så älskar jag dig vilkorslöst och det krävs mycket innan jag ens skulle tänka tanken att släppa taget. 

 

 Något annat jag minns var hur bra jag faktiskt hanterade problem och svårigheter som kunde uppstå i mitt liv. Hur bra jag handlade och vilka bra beslut jag tog. Hur min tacksamhet och positiva syn på livet hjälpte mig ur det och hjälpte mig att se saker och ting ur flera olika synvinklar innan jag handlade. 

 

När en vän som jag inte pratat så mycket med på sistone beskrev många de delar av mig nyligen tog upp så insåg jag att jag inte längre var den personen. Jag var numera ett skal av mig själv. 
Varje morgon jag vaknade kändes jobbig att stiga upp. Jag minns inte sist jag tog en morgonpromenad, kanske ett år sedan? 
Skolarbetet kändes jobbigt och krävande. Inte alls så roligt som tidigare. Bara måsten. 

Jag hade slutat känna tacksamhet för saker och ting och många saker i mitt liv svårbesegrade. Trots allt så kom jag oftast iväg till träningen. Men den kändes inte alls som tidigare. Jag slutade utmana mig själv. Jag "safe:ade" och körde samma träningsprogram vecka in och vecka ut. För jag orkade inte komma på nya, jag hade ingen inspiration eller motivation. Jag var en robot. 

Jag glömde helt att se mig omkring och faktiskt SE att jag hade flera som älskar mig, som fanns där för mig. 
Jag kunde inte längre hantera problem och svårigheter som tidigare. Mina känslor var överallt och ingenstans. Det var upp och det var ner. Det var en jäkla berg-och-dalbana. 
Jonna, hon jag älskade oerhört och var så stolt över att få vara, var nästinill borta. 

 

Det började för 1,5 år sedan och för cirka två veckor sedan förstod jag för första gången vad det berodde på (fast jag hade mina misstankar). Det började succesivt och jag märkte det knappt i början. Saker och ting började kännas lite jobbigare, lite tråkigare och jag kände mig mer orolig. Jag blev ledsen fortare och tankarna började snurra mer i mitt huvud. Energin sjönk samtidigt som stadgan jag brukade ha i mina steg och den stolta hållningen jag brukade ha i min rygg började försvinna. Mitt idésprudlande som jag ofta hade i tid och otid började tystas ner vilket gav mig mindre inspiration till saker och ting. Mitt skratt klingade inte lika ofta som tidigare och mina välkända skämt blev allt färre. Allt skredde succesivit och det tog ett tag innan jag började undra vad det faktiskt var frågan om, och jag visste att min omgivning märkte samma sak. Var är Jonna?
För visst kan man ha svackor, men denna slutade ju aldrig.

 

Svaret är att Jonna började försvinna för 1.5 år sedan då jag började äta en tablett varje dag kallade "Mini-Pee". Mini-Pee är minipiller som är preventivmedel. Det är ingen nyhet att preventivmedel inte har fungerat så bra för mig. Jag har provat 5-6 olika varianter. Vissa blev jag konstant hungrig av. Vissa svullnade jag upp hur mycket som helst av. Andra blev jag så deppig av att jag inte kunde förmå mig att resa mig upp ur sängen, dessa märkte jag denna stora skillnad på en vecka och slutade därför direkt med. Men med Mini-Pee märkte jag ingen skillnad med direkt. "Äntligen har jag hittat något som funkar" tänkte jag. Men som sagt så kom förändringarna succesivt och jag kopplade därför inte sambanden förrän ett långt tag senare. I 1,5 år har jag gått runt i en dimma och inte varit mig själv. Jag hade tappade mig själv och glömt glöden, styrkan, jag hade inom mig. 

 

Nu, cirka två veckor efter jag slutat med pillerna så har jag märkt STOR SKILLNAD! Jag har äntligen börjat hitta mig själv igen. Jag kan möta människors blick när vi möts på gatan, jag småpratar och skämtar med kassörskan, jag stannar och klappar grannens katt utan att gå förbi den varje dag. Jag sjunger i duschen och gör lite dans-moves samtidigt som jag sminkar mig. Jag skrattar de säger något roligt på tv:n. Jag har tusen idéer i mitt huvud som jag skriver ner i min numera halvfulla idébok. Jag utmanar mig på träningen och vågar prova nya pass. Jag ler stolt efteråt. Idag sprang jag för första gången ute på 1,5 år(!). Jag har inte känt orken eller motivationen till det tidigare. Men idag längtade jag verkligen efter att få komma ut. Känslan efteråt var fantastisk, jag var så stolt över mig själv att jag tog mig iväg. Jag kände mig grym!

Jag känner att mitt hjärta är så fullt av kärlek som jag bara längtar att ge bort. Jag känner en sådan stor tacksamhet för alla de fina människorna i mitt liv. 

Jag ser det mesta som möjligheter istället för hinder. 
Jag älskar livet. Jag älskar mig själv. 

 

Visst låter det kanske konstigt. Jag är ganska så chockad själv. Att något som ett sådant accepterat preventivmedel kan skapa så stora personlighetsförändringar som dessa. Jag kan nog inte förstå det förrän nu, hur illa det faktiskt var och hur påverkad jag faktiskt blev av det. Det är sista gången jag låter min kropp utsättas för något sådant! Nu får jag äntligen vara den bästa versionen av mig själv, den är jag så stolt över att jag byggt upp.