helhet.blogg.se

Minns ni när ni var yngre och alla de vuxna ofta sade att "tiden gick så fort"? Jag minns när jag var barn att jag tyckte det var en konstig sak av dem att säga, det var ju fleeeera månader kvar till julafton. En evighet! 
Men ju äldre jag blev desto mer förstod jag vad de menade. Gymnasietiden gick oerhört snabbt tyckte jag, plötsligt stod vi där och sjöng om studentens lyckliga dagar och jag minns att jag tänkte "är jag redan här?". 

Nu är jag 25 år och jag tycker tiden från gymnasiet har gått fort fast det har hänt en hel del i mitt liv sedan dess. 

När jag var ungefär 16 år gammal gav jag mig själv ett löfte. Jag var så rädd för att jag skulle glömma allt jag ville göra, allt jag drömde om. Att när jag blev äldre skulle glömma bort allt det jag brann för i mitt liv och att all min energi skulle gå till vardagens sysslor och arbetens måsten. Jag var 16 år när jag sommarjobbade första gången och jag kunde se tomheten och tröttheten i några av mina dåvarande kollegors ögon. De hade tappat glöden. Några av dem berättade för mig att de drömde att studera när de var i min ålder, men att de fastnade på jobbet och hade i princip jobbat där sedan dess. De hade tappat sina drömmar på vägen. De hade kommit in vardagshjulet som bara snurrade och snurrade i takt som tiden gick. Jag blev rädd. Skulle jag också vakna upp en dag och känna att de drömmar jag hade som ung skulle vara bortprioterande och bortglömda? För något som inte gjorde mig lycklig? 

 

Så jag lovade mig själv en sak. Jag lovade mig själv att skriva brev till mig själv som jag skulle öppna när jag blev äldre. För att påminna mig själv. Om mina drömmar, om mina önskningar. Om hur viktigt det är för mig att jag känner att jag trivs med min vardag. Att vara lycklig. 

 

Så under årens gång har jag skrivit en handfull sådana brev till mig själv. Bland annat ett som var till för att öppna efter studenten, ett till jag hade fyllt 22 år och några som jag ännu inte öppnat. Kanske är inte mina drömmar desamma vid tidpunkten då jag öppnar breven som när jag skrev dem. Det är helt förståeligt. Vi utvecklas hela tiden och våra drömmar och önskningar förändras i samband med detta. Mina brev är mer som en påminnelse om hur viktigt det är att jag fortfarande har drömmar, att jag rannsakar mig själv och fråga mig om jag är lycklig där jag är i livet just vid tidpunkten då jag läser brevet. 

Sist jag öppnade ett brev var nu när jag fyllde 25 år och befann mig på stranden på Teneriffa. Brevet skrev jag en sensommarkväll 2007, när jag var 17 år gammal. Jag tänkte dela med mig av detta:

"Hej Jonna.

Nu har jag fyllt 25 år, grattis! 
Som 17 år känns det konstigt att tänka mig själv som en 25-åring. 
Hur kommer jag se ut? Vart kommer jag bo? Kommer jag vara kär? Kommer jag fortfarande umgås med samma vänner? Kommer jag ha barn? 

Kommer jag vara lika nyfiken och frågvis som jag är nu? Haha. 

Jag drömmer mig ofta bort och undrar hur och vem jag kommer att vara när jag är vuxen. Men jag vet att det viktiga är inte hur jag kommer att se ut eller vart jag kommer att bo. Det viktiga är att jag är lycklig med de jag har runt omkring mig, lycklig med det jag sysslar med om dagarna och att jag fortfarande vågar drömma och har modet att följa mina drömmar. 

Med detta brevet så vill jag påminna mig själv om det som jag tycker är viktigt i mitt liv, och som jag har förhoppningar om även ska vara viktigt för mig när jag är 25 år. 

- Glöm aldrig hur viktigt det är för mig att skriva. När jag skriver så rensar jag själen samtidigt som jag stärker den och ger den nytt liv. När jag skriver så växer jag och utvecklas jag. Att skriva gör mig stark och insiktsrik. Glöm aldrig det. 

 

- Uppskatta mina nära och kära. Jag vet om att jag kan glömma det, att visa uppskattning för de jag älskar. Detta är något jag behöver jobba på. Även när jag är 25 år. Och 75 år. För att hålla relationer levande och givande så behöver man visa och berätta hur mycket de betyder för en. 

- Humor. Glöm aldrig hur viktigt det är för dig att skratta. Även om livet kan vara hårt ibland så är det viktigt att jag skrattar. Kanske är det just då jag behöver skratta som mest? 

 

- Naturen. Även om jag blir en cool stadstjej som 25-åring så får jag inte glömma hur viktig naturen är för mig. Jag hoppas jag kan vara i den så ofta jag kan, för att rensa tankarna och för att fylla på med ny energi. 

 

- Tappa inte träningen. Idag, som 17-åring kan jag inte tänka mig ett liv utan träning. Jag hoppas jag känner samma sak som 25-åring. Min terapi som gör mig lycklig, som gör mig stark inte bara på utsidan, utan även på insidan. 

 

- Våga vara kär! Jag hoppas att jag fortfarande är kär när jag är 25 år. Jag vet att mycket kan hända på 8 år. Kanske finns du fortfarande i mitt liv då, kanske inte. Det får tiden utvisa. Men i vilket fall som så ser jag fram emot att vara kär. Att ha någon att älska, att ha en famn att krypa in i när jag behöver det. Att ha någon som kan ge mig råd när jag behöver. Att ha någon att dela min lycka med och att kunna finnas för den personen på samma sätt. Men det är viktigt att jag inte jagar kärleken, den måste komma på ett naturligt sätt. Så jag måste också våga vara ensam, även om jag aldrig varit det innan, tills jag är redo. 

 

- Sist men inte minst. Glöm aldrig det jag drömmer om att jobba med. Att hjälpa människor att må bättre. Inte som läkare, inte som sjuksköterska (jag tror inte det kommer att vara min grej när jag är 25 år heller) utan i något annat yrke, som jag ännu inte har kommit fram till vilket det är. Glöm inte hur viktigt det är att jag får fria tyglar i mitt jobb, att jag får bestämma mycket själv, det är då jag arbetar som bäst och kommer fram till de bästa lösningarna. 

Och det viktigste av allt - tro på mig själv. Tro på att jag kommer att lyckas. Våga drömma och våga tro på mina drömmar. Våga skapa det liv jag vill ha fast vissa av de valen kan kännas jobbiga för stunden. För sånt är livet, utmanande och underbart. Glöm aldrig det!"

 

Jag publicerade detta brev som inspiration till er andra. Innan jag började studera till arbetsterapeut så hade jag ett eget företag som hette "Livet i Balans". I mitt företag erbjöd jag bland annat coaching inom livsstilsförändringar. Jag bad mina klienter att skriva sådana här brev till sig själva. Det kunde vara brev som de skulle öppna om 3 månader, 6 månader, 1 år, 1,5 år och så vidare. Jag ville att det minst skulle vara 3 månader från när de skrev brevet tills de fick öppna det igen, då det tar ett tag att göra en livsstilsförändring. Responsen jag fått tillbaka har varit makalös! Breven har påminnt dem och hur viktigt det är för dem att inte falla in sin dåliga vara igen, så som fysisk inaktivitet och rökning. Breven var liksom som en "reminder" för hur viktigt det är för dem att fortsätta följa sina drömmar. Breven visade sig också vara en "självförtoendeboost" för de flesta. Ofta glömmer vi se tillbaka på den resa vi gjort, vi är vana vid att skapa nya mål och se framåt hela tiden. Men det är viktigt att vi också ser tillbaka och berömmer oss för det vi lyckas åstadkomma. 

 

Detta är något jag kommer fortsätta med hela mitt liv så det ger mig oerhört mycket insikt och lärdom. 
Prova gärna och se om det är något för dig också!